skittorsdag

ja, men igår hade vi kalas för A och det gick bra, N var nästan som vanligt, tror jag åtminstone, vi hann liksom inte prata så jättemycket, men det kändes i alla fall lite okej. och L ringde inte på hela dagen och det var väl första gången på, tja, kanske två månader?, som jag helt och hållet slapp älta hans JÄVLA ocd-hangups. och N berättade att han hade varit och hälsat på henne i söndags och jag dristade mig att tänka att det kanske vänder nu.

så det var skönt. och idag fick jag mycket gjort på jobbet, har avslutat ett spretigt projekt på ett ganska snyggt sätt och känt mig lite energisk inför ett annat. jag avslutade dagen med att ta en halvtimmes kompledigt och tanken var att åka hem och städa i lugn och ro, åka till biblioteket och lämna tillbaks böcker och sedan ha en lugn och skön kväll, dricka te och kolla på veckans avsnitt av "true detective" som vi inte hunnit göra än och allmänt försöka varva ner och släppa känslan av helvetesstress och ångest och otillräcklighet och missade och obesvarade telefonsamtal som står mig upp i halsen för närvarande. nä, men jag hinner väl inte mer än komma innanför dörrarna så ringer L och är mer uppriven än NÅGONSIN, han har ångest, gråter, han har varit på psykakuten, han vet inte vad han ska göra, han är så rädd.

ja, det var väl ungefär där som den där trevliga lugna eftermiddagen gick åt helvete. just nu har jag mest av allt lust att ringa upp någon form av instans och be dom lägga in honom ELLER mig för jag orkar fan inte ha det så här längre, eller är det meningen att jag ska vara jourhavande psykolog med dygnet-runt-tjänstgöring för all jävla framtid? men eftersom jag inte visste vilken slags instans som kunde tänka sig att hantera den här typen av ärenden så fick jag väl nöja mig med att gå omkring och fulgråta och hyperventilera istället. och försöka tänka att ja, men om fem veckor ska jag få gå och prata med nån, det blir väl alla tiders det.