i natt sov jag som en kratta. först kunde jag inte somna, vilket är ovanligt, utan jag låg och snurrade och vred och kände hur hjärnan tickade på i expressfart med alla möjliga grejer av olika dignitet och stressen över alltihop plus känslan av att JAG MÅSTE SOVA NU bara växte, men någon gång efter midnatt somnade jag väl i alla fall, för sen vaknade jag vid fyratiden och då var det ju liksom inte ens lönt att försöka somna om. det var väl bara det som fattades i den här just nu rätt så röviga tillvaron; sömnlöshet, CHECK.
så jag känner mig rätt så irriterad på allt möjligt idag. framför allt på att jag för helvete blir avbruten EXAKT HELA TIDEN, eller det känns så i alla fall. först tittade assistenten in en sväng vid kvart i sju när hon dök upp, och pratade om att det hade varit så lite trafik på vägen till jobbet och så en lång och omständlig och fullständigt ointressant redogörelse för hur det brukade vara kontra hur det hade varit idag. sen gick hon iväg och jobbade en stund, sen kom hon tillbaks, tog en kopp kaffe och tyckte tydligen att bara för att jag satt och jobbade med en kaffekopp bredvid mig så var det fritt fram att slå sig ner och småprata som om det vore någon jävla fikarast. jag fullkomligt HATAR när folk inte kan känna av när det inte är läge för småprat och jag HATAR även att folk nästan alltid blir lite förnärmade när man säger att man måste jobba och inte har tid med något småprat. utöver det har hon varit härinne cirka tio gånger idag för att fråga om olika grejer, och jag VEEET, hon måste få fråga och det är bättre att fråga om man är osäker än att chansa och göra fel, så det är klart att jag släpper allt för att hjälpa henne och andra som också springer här som idioter känns det som, som nyss när det kom en gubbe med några papper som han precis lika gärna kunde lagt i mitt postfack, som SKA lämnas i mitt postfack men nä, han kände sig uppenbarligen manad att springa hela vägen in hit, kliva in på mitt rum, avbryta ett pågående samtal med ett "JAG LÄGGER LISTORNA HÄR BARA SÅ DU VET". och är det inte det så är det att folk måste stå i korridoren och prata hela tiden och om jag stänger dörren till mitt rum, vilket vi egentligen inte "får" eftersom vi ska vara "tillgängliga" hela tiden, så blir det en massa kommentarer om det, "oj, är hon SUR eller?" som också är ganska tröttsamt.
och ja, så är det också störande att man på något vis MÅSTE ha sällskap till fikarummet. jag är inte alls sällskaplig, men ändå känns det liksom inte okej att inte erbjuda assistenten att vi ska gå samtidigt. och det har väl hon nappat på så om jag dröjer mig kvar så kommer hon och hämtar mig. AV VÄLVILJA, jag vet. men jag gillar det ändå inte.
okej, det är inga stora grejer var för sig, men inombords irriterar jag mig något kopiöst eftersom jag just nu sitter med ett ganska så luddigt projekt som kräver rätt mycket tankeverksamhet och varenda gång jag blir avbruten så får jag liksom börja om på ruta noll, nästan i alla fall. så självklart är jag ju på något vis tacksam att jag har min assistent, även om hon är påfrestande ibland, annars hade jag ju fått splittra upp mig ännu mer och då hade jag väl stressat ihjäl mig på riktigt.
idag är det kalas för lille A. jag är lite nervös för det, eller för hur det ska vara att träffa N. om hon kommer att vara fortsatt stram och avvisande eller hur det kommer att bli, och om det blir så, hur jobbigt det kommer att vara att hålla masken, man vill ju liksom inte vara den som sabbar ett barnkalas med ett nervous breakdown, och ett barnkalas är definitivt inte forumet där vuxna ska lösa inbördes fnurror på tråden, så jag förbereder världens största lock att lägga på.
i morse spelade de "åt samma håll" med lars winnerbäck på radion när jag körde till jobbet och jag försökte se det som ett tecken på något, förhoppningsvis bra.