Utan minne och tidsperspektiv

Jag har ju i princip inget minne. Och inget tidsperspektiv. Jag kan tex inte avgöra om en händelse som de facto inträffade en söndag hände denna eller förra söndagen.

Idag och igår. Där går min tidshorisont. Allt som är äldre än igår saknar tidslinjen.
Det är ju inte världens katastrof. Det går att leva rätt normalt ändå. Det mesta går ju att räkna ut med hjälp av konstaterade fakta och rimliga antaganden.
Men när damen på Företagshälsovården frågar:
- Jaha, nu har det gått två veckor sen vi sågs. Hur har du haft det?

Ja. Då blir det en svår fråga att svara på.
- Idag och igår har jag haft det bra. Men sen blir det lite mer osäkert. Bra, tror jag. Kanske. Eller du, jag har ju varit sjuk någon gång också. Var ju sjuk en hel vecka. Men det kan jag ju inte ha varit FÖRE vi såg senast? För inte pratade jag om någon sjukdom då? Så.. tja... under de här två veckorna som har gått så har jag varit sjuk i en av veckorna. Och då var det ju inte bra. Jag mådde ju jättedåligt.

Så där håller det på. Jag pusslar ihop en tidslinje som inte finns i mitt huvud.

Jag är på besök hos mina föräldrar. Min pappa kommer med en låda i handen.
- Vill ni ha kablarna till min kamera, frågar han.
Jag vet att hans kamera gick sönder när vi var på Kap Verde. Han fick in saltvatten i den och batteriet och lite annat jox pajade ur. Vet att han har varit och lämnat in den och försökt att få den lagad, men att de sa att det inte gick.
Men jag vet inte riktigt vad han menar med kablarna.

- Va, svarar jag. Varför skulle jag vilja ha kablarna?
- Ja. Tänkte att ni kanske behövde dem?
- Nä. Eh. Nä, det kan jag inte tänka mig. Vi har nog kablar så det räcker. Vad gjorde du av kameran?
- Men... säger min pappa lite förvirrat, ni har ju den.
- Har VI den?
- Ja.
- Varför har vi den? Vad ska vi med den till. Var den inte trasig?
- Jo. Du fick ju den för att ni skulle se om ni kunde få ut fotona som ligger på den.
- Skulle vi? Har vi fått den också? När då? Vart kan den vara någonstans då?

Finns inte en minsta minnesbild kring detta. Men det låter som något jag skulle ha erbjudit mig. När jag kommer hem nämner jag det för Sambon. Att vi har pappas kamera någonstans.
- Ja, just ja! utbrister han. Det hade jag HEELT glömt bort. Han la in den i arbetsrummet.

Jag tänker att så som Sambon glömmer bort. Hur det faller ur minnet, men när man nämner det så plockas minnet fram igen. Det är normalt.
Mina är mer rena minnesluckor. Eller ja, det är väl minnesluckor? När man saknar minnet av något?

Det är också något som går att leva med. Gör vissa saker lite krångligare. Men det funkar okej.

Men jag inser också att det som jag skriver här. Tillsammans med några saker som jag berättar för mig själv eller andra i min verkliga värld är det enda som kommer bli min historia över den här tiden. Allt annat kommer falla i glömska. Det här blir hur det var. Det här blir den fakta som kommer forma hur jag minns den här tiden.
Och det är viktigt att säga att jag skriver långt i från allt som händer med mig, i mitt liv och kring den här utmattnings-grejen här på Hypo. Så det är många bitar av bilden som saknas.

Jag skriver det för att jag inte ska glömma bort det. Att mina texter här inte avspeglar allt som hände under dessa månader. Utan är mer axplock här och där.