Min Groda som inte simmar

Jazzie 2015-03-29 23:29 (10 kommentarer)
Känner mig så sjukt eländig. Så totalt värdelös. Världens sämsta mamma. I kvadrat.

Den här terminen började Grodan på simning. Plask och lek i lilla bassängen. Han är en riktig fisk i vattnet, så vi trodde att det skulle bli stor succé. Vilket det också var. I början. Men så för tre veckor sen, mitt i lektionen, började Grodan grina och ville inte vara kvar.
Han kunde inte förklara vad som hänt. Inget hade hänt. Inte som han kunde förklara i alla fall. Han ville bara inte vara kvar.

Så förra veckan. Då hann han inte längre än till uppvärmningen på land, innan han kom gråtandes ut och inte ville vara kvar. Han ville inte vara med. Vi satt kvar och tittade på. Jag försökte båda gångerna att lirka och fråga vad som var fel. Första veckan förstod jag ingenting alls. Förra veckan började jag ändå gissa att skon klämde kring att han tyckte det var tråkigt. Inget hade egentligen hänt, men efter fyra gånger så hände det väl inget nytt. Samma saker gjordes om och om igen. Och tja.. det var inte så kul helt enkelt.

Säger inte att det verkligen är det som är problemet. Jag gissar.
Den här veckan kom vi inte längre än att byta om och komma ner i stora simhallen. Den här gången kom vi alltså inte in genom dörren till lilla bassängen. Trots att han och jag hade pratat om att försöka vara med en stund i alla fall. Grodan växlade mellan att vara arg och ledsen. Försökte ställa villkor. Förra veckan när vi åkte från badet utan att ha simmat var villkoret att jag skulle sitta med och titta i samma rum.
Den här veckan då jag lovat att jag skulle göra det så var det inte tillräckligt. Nu skulle jag vara med i vattnet.
- Men jag kan ju inte. Jag har ju inga badkläder mig.
- Då VÄGRAR jag att bada.

Och då. Mitt i allt det här, blev jag så inåt helvete arg. Först arg på Grodan för att han inte ens ville försöka. För att det inte gick att lirka ens att få honom i vattnet. Sen blev jag arg på mig själv. För att jag blev arg på min femåring. För att jag försökte tvinga honom till något.
Sen blev jag så klart osäker. Vad är rätt och fel här? Vad är vad? Hoppar vi av och han får lära sig att man inte behöver försöka? Är det han som ska försöka? Eller är det jag som ska försöka? Det är jag som sak hitta en väg fram för Grodan. Men hur viktigt är det här. Egentligen.
När är det viktigt? Kanske inte när man är fem år. Men 7? 9? Aldrig?

Är det jag som ger upp för lätt. Och då menar jag inte att jag ska fortsätta tjata och blir arg. Till exempel är en lösning att jag nästa sim-söndag drar på mig badkläderna och är med. Är det en väg framåt? Eller är det att låta sin femåring diktera villkoren?

Sen tänker jag så här. Vad håller vi på med? Att kunna simma är viktigt. För mig är det en livsviktig kunskap. Och med tanke att farfar har pool och grannen har pool och vi bor och lever nära vatten så är det viktigt. Och inget som är okej att Grodan lär sig vid kanske 7 år ålder. Men det finns många sätt att lära sig att simma. Och är det något jag kan så är det faktiskt att lära barn att simma. Så det måste ju inte ske på just det här sättet.
För, om jag ska vara helt ärlig, det är inte ett jätteroligt sätt som de lär sig på just nu.

Grodan och jag skulle kunna lära med mer bus och lek än de där övningarna med benspark fram och tillbaka.

Men. Det är inte tankarna som gör mig till sämsta morsan i kvadrat. När jag blev arg så fick jag inte kontroll på känslorna. Det är ju ett av problemen jag lider av nu för tiden. Känslorna vill gärna ta över och sen har jag svårt att stuva undan dem. Så jag fortsatte att vara arg. Trots att jag visste att det inte var okej. För det är inte det. Det är inte okej att vara arg för att ens femåring inte vill simma.
Och jag var så jävla arg. Och inte kom jag över det heller.

Så nu sitter jag här med en kompakt massa av dåligt samvete. Dåligt samvete är en dålig känsla ihop med barnuppfostran. För det enda man vill göra då är att låta sitt barn få precis som den vill ha det. Man vill bara säga:
- Säg vad du vill ha och jag ska fixa det.
Och det är inte bra. För någon.

Jag hade så jävla gärna velat ha reagerat på ett annat sätt. Och jag känner mig så sjukt misslyckad för att det enda jag hade var att bli arg. Vad har jag inte tyckt om dessa föräldrar som reagerar så? Det är så lätt när det rör sig om någon annans unge. Då har jag både råd och idéer. För jag behöver ju inte få dem att funka. Det är så lätt att ge råd när man inte behöver hitta sätten att få dem att landa i barnet.
Och nu hade jag inget. Inget. Bara att bli arg. Så värdelöst.

Det finns 1000-lösningar på simkunnigheten. Det är inte det. Så varför bli så arg?
För att jag inte vet vad som är rätt. För att det snackas så jävla mycket om bortskämda barn som får föräldrarna att dansa efter deras pipa. Hur vi curlar sönder ungarna. Hur de lär sig att aldrig fullfölja saker. För att ena stunden bör vi låta barnen vara individer för att i nästa stund prata om att vi lägger över ansvar på barnen som inte är anpassade till dem.

För att man pratar om barn och ungdomar som inte lär sig kämpa. För de har aldrig behövt fullfölja något som är jobbigt. För att man pratar om att uppfostran börjar tidigt. För att det finns inget facit och magkänslan är inte alls en så jävla bra regelbok som förälder. För den funkar inte alltid. Magkänslan klarar inte alls alltid av jobbet att avgöra vad som är rätt och fel.

Jag skiter fullständigt i om Grodan går på simningen eller inte. Men vad jag inte skiter i är om Grodan backar för att något inte blir som han hade trott och inte är villig att ompröva tanken. Jag skiter i om vi skiter i det här den här gången. Men om det här dyker upp på fler saker, helt andra saker, när slutar jag att skita i det.
Och ja. Jag gör säkert en alldeles för stor sak av det här. Jag är helt övertygad. Men vad gör jag åt det då?

Just nu suger det så hårt att vara det känslo-vrak jag är. SUGER HÅRT!

Pixpaxpox

Vi genomgår samma process på alla plan - med copy paste på dina konsekvenstankar. Vädrade dem nyligen för två nära bekanta och fick svaretatt jag analyserar för mycket. "Sluta med det, gå på magkänslan, du har svaret där". Nej, jag hittar inte rätt svar för jag tampas med på pricken samma tankar som dig.

2015-03-29 23:57:47

.jag

jag tror att man i längden tjänar på att vara lite "hård" i såna här avseenden, jag tror att barn måste få lära sig att allting inte är förhandlingsbart jämt, utan vissa saker måste man bara tugga sig igenom för att det är så samhället funkar, i skolan och på arbetsplatser och i föreningslivet och så vidare. sen behöver man ju inte bli en diktator för det, men ett barn har faktiskt inte någon vidare förmåga till konsekvensanalys och ska därför inte heller få lov att fatta viktiga beslut. vad som är "viktiga beslut" är väl upp till var och en, men jag tror att man ska välja ut vilka saker man vill ha innanför de där ramarna och hålla sig till dom och vara den som bestämmer hur det ska bli med de sakerna, sen kan man låta barnen få vara med och bestämma i andra sammanhang där besluten inte får några allvarligare konsekvenser.
(och ja, det är ju som sagt alltid så jävla lätt att ge råd till andra...KRAM!)

2015-03-30 06:29:32

Tinto

Men... Är det här första gången han reagerar så här? För i så fall skulle jag nog inte ta så hårt på det. En gång är ingen gång, du förstör honom inte för hela livet precis!
Eftersom du är medveten om curlingproblemet så kommer du inte att falla i den fällan! Men det finns andra, och några kommer du att falla i. Hur gärna du än vill undvika att göra några "fel" med barnen så kommer du ändå att göra det, för det finns inga möjligheter att vara så perfekt som man vill och borde. Så länge du gör så gott du kan får du vara nöjd. Mer kan ingen göra. Att man sen i backspegeln ser att man borde gjort annorlunda får man leva med. Skickar en lycka-till-kram.

2015-03-30 06:40:43

Pocks

Men Tinto: jag har ju tänkt lite som dig (hos oss är det första gången) - men jag landar i det där med inkonsekvens - för ungar är ju en gång en gång och den gången blir referens. Jag landar i att vi kämpar på för att få henne att övervinna motståndet och om det inte går får vi diskutera fram en lösning, även om hon är liten. Men självklart vet vi alla som tampas med småfolk att vi inte kommer att göra "rätt" i alla lägen. Det är ju en del av skolan både för dem och oss...

2015-03-30 08:22:42

Jazzie

Och dilemmat jag står vid är att vi har en vetgirig duktig pojke som lär sig så himla mycket. Som lär sig klättra, cykla, läsa, räkna och simma faktiskt för att han vill. Mot slutet av förra sommaren kunde han nästan simma utan flythjälp. Han bönade och bad att få simma utan väst. Det en var allt han ville.

Men i somras var det roligt. Allt var under skojig lek. Nu, på simskolan simmas det ryggsimsben med platta. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Vänta på sin tur. Stå still. Lyssna. Inte vara under ytan när fröken pratar.
Och Grodan har alltid visat ett stort ointresse till att lära sig under ordnad former. Jag tänker att det mycket väl kan handla om omognad. Någon dag måste han lära sig att inlärning ska ske genom att någon berättar för honom hur det ska göras, när det ska göras och vänta däremellan. Men kanske är han inte redo än. Kanske är det just nu viktigare att inlärningen är på fri vilja.

Och jag kan ju lära honom simma. Och vi kan ha skoj när han lär sig. I sommar kommer den här killen vara fisken i vattnet. Tveklöst. För han vill lära sig simma. Men att ligga och göra samma benövningar om och om igen är inte hans version av simma.

Å andra sidan... jag tror att känslan som blir av det här ändå sätter sig. Inte så att det inte går att ändra på, men ändå är det inte obetydligt. Inte om han slutför simningen eller inte, utan vilken känsla det gav. Att övervinna något ger ju känslan av att lyckas.

Å ena sidan, å andra sidan.
Å, det här blir en text till innan jag är klar...

2015-03-30 08:42:32

Bella

Att övervinna något och lyckas för att man själv vill det ja. Att övervinna och lyckas för att någon annan säger att man måste? Jag tror inte att man alltid måste driva igenom allt för att de inte ska lära sig att man kan strunta i att försöka. Själv påbörjar jag ibland något för att sedan inse att jag inte vill. Eller att jag tycker att det är tråkigt. Eller att jag är omotiverad. De gångerna går det inte bra och det hade inte hjälpt ett dugg om någon annan sa att jag måste - snarare tvärtom. Däremot finns det inget som säger att det inte hade gått bra att göra samma sak längre fram, eller på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Jag tror han kommer att lära sig simma om han vill det. Du kan ju givetvis säga att han måste gå i vattnet, men du kan aldrig övertala honom att lära sig simma.

2015-03-30 11:31:45

Betty

Som du säger, han är vetgirig och lär sig lätt. Simskolan var rätt tråkigt upplagd. Kanske var hanvilja att inte gå dit välgrundad? Jag tror inte att att det är nån fara med att låta honom slippa nu, men lägg upp det som att du håller med om att den verkade håganska teåkig eller det är bättre att lära sig på sommaren eller vad som helst, bara inte att han bråkade så mycket så därför får han sluta. Sälj in det som ditt beslut också. Och om ilskan, prata med honom om det (det har du säkert redan gjort, men jag hade en pappa som blev rasande och sen aldrig låtsades som att det hade hänt), säg att du är ledsen, att det var dumt osv.

2015-03-30 12:45:51

Betty

Och av nån anledning kunde jag inte sudda och rätta stavfel. Fast för en gång skull kom jag ihåg att försöka i alla fall :-)

2015-03-30 12:46:55

Jazzie

@Bella, du har en mycket bra poäng.
Man måste få tycka att något inte är roligt.

Tack @Betty.

Och tack alla. Bra tankar. Bra åsikter.

2015-03-30 13:30:25

Tinto

Timing är väldigt viktigt vid inlärning. Att stimulit kommer när hjärnan är i rätt utvecklingsfas. Hans hjärna är kanske inte redo för " stå still, var tyst och vänta på din tur" än. Som Betty tycker jag att det låter tråkigt.

2015-03-30 14:23:19


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte