Min Groda som inte simmar

Känner mig så sjukt eländig. Så totalt värdelös. Världens sämsta mamma. I kvadrat.

Den här terminen började Grodan på simning. Plask och lek i lilla bassängen. Han är en riktig fisk i vattnet, så vi trodde att det skulle bli stor succé. Vilket det också var. I början. Men så för tre veckor sen, mitt i lektionen, började Grodan grina och ville inte vara kvar.
Han kunde inte förklara vad som hänt. Inget hade hänt. Inte som han kunde förklara i alla fall. Han ville bara inte vara kvar.

Så förra veckan. Då hann han inte längre än till uppvärmningen på land, innan han kom gråtandes ut och inte ville vara kvar. Han ville inte vara med. Vi satt kvar och tittade på. Jag försökte båda gångerna att lirka och fråga vad som var fel. Första veckan förstod jag ingenting alls. Förra veckan började jag ändå gissa att skon klämde kring att han tyckte det var tråkigt. Inget hade egentligen hänt, men efter fyra gånger så hände det väl inget nytt. Samma saker gjordes om och om igen. Och tja.. det var inte så kul helt enkelt.

Säger inte att det verkligen är det som är problemet. Jag gissar.
Den här veckan kom vi inte längre än att byta om och komma ner i stora simhallen. Den här gången kom vi alltså inte in genom dörren till lilla bassängen. Trots att han och jag hade pratat om att försöka vara med en stund i alla fall. Grodan växlade mellan att vara arg och ledsen. Försökte ställa villkor. Förra veckan när vi åkte från badet utan att ha simmat var villkoret att jag skulle sitta med och titta i samma rum.
Den här veckan då jag lovat att jag skulle göra det så var det inte tillräckligt. Nu skulle jag vara med i vattnet.
- Men jag kan ju inte. Jag har ju inga badkläder mig.
- Då VÄGRAR jag att bada.

Och då. Mitt i allt det här, blev jag så inåt helvete arg. Först arg på Grodan för att han inte ens ville försöka. För att det inte gick att lirka ens att få honom i vattnet. Sen blev jag arg på mig själv. För att jag blev arg på min femåring. För att jag försökte tvinga honom till något.
Sen blev jag så klart osäker. Vad är rätt och fel här? Vad är vad? Hoppar vi av och han får lära sig att man inte behöver försöka? Är det han som ska försöka? Eller är det jag som ska försöka? Det är jag som sak hitta en väg fram för Grodan. Men hur viktigt är det här. Egentligen.
När är det viktigt? Kanske inte när man är fem år. Men 7? 9? Aldrig?

Är det jag som ger upp för lätt. Och då menar jag inte att jag ska fortsätta tjata och blir arg. Till exempel är en lösning att jag nästa sim-söndag drar på mig badkläderna och är med. Är det en väg framåt? Eller är det att låta sin femåring diktera villkoren?

Sen tänker jag så här. Vad håller vi på med? Att kunna simma är viktigt. För mig är det en livsviktig kunskap. Och med tanke att farfar har pool och grannen har pool och vi bor och lever nära vatten så är det viktigt. Och inget som är okej att Grodan lär sig vid kanske 7 år ålder. Men det finns många sätt att lära sig att simma. Och är det något jag kan så är det faktiskt att lära barn att simma. Så det måste ju inte ske på just det här sättet.
För, om jag ska vara helt ärlig, det är inte ett jätteroligt sätt som de lär sig på just nu.

Grodan och jag skulle kunna lära med mer bus och lek än de där övningarna med benspark fram och tillbaka.

Men. Det är inte tankarna som gör mig till sämsta morsan i kvadrat. När jag blev arg så fick jag inte kontroll på känslorna. Det är ju ett av problemen jag lider av nu för tiden. Känslorna vill gärna ta över och sen har jag svårt att stuva undan dem. Så jag fortsatte att vara arg. Trots att jag visste att det inte var okej. För det är inte det. Det är inte okej att vara arg för att ens femåring inte vill simma.
Och jag var så jävla arg. Och inte kom jag över det heller.

Så nu sitter jag här med en kompakt massa av dåligt samvete. Dåligt samvete är en dålig känsla ihop med barnuppfostran. För det enda man vill göra då är att låta sitt barn få precis som den vill ha det. Man vill bara säga:
- Säg vad du vill ha och jag ska fixa det.
Och det är inte bra. För någon.

Jag hade så jävla gärna velat ha reagerat på ett annat sätt. Och jag känner mig så sjukt misslyckad för att det enda jag hade var att bli arg. Vad har jag inte tyckt om dessa föräldrar som reagerar så? Det är så lätt när det rör sig om någon annans unge. Då har jag både råd och idéer. För jag behöver ju inte få dem att funka. Det är så lätt att ge råd när man inte behöver hitta sätten att få dem att landa i barnet.
Och nu hade jag inget. Inget. Bara att bli arg. Så värdelöst.

Det finns 1000-lösningar på simkunnigheten. Det är inte det. Så varför bli så arg?
För att jag inte vet vad som är rätt. För att det snackas så jävla mycket om bortskämda barn som får föräldrarna att dansa efter deras pipa. Hur vi curlar sönder ungarna. Hur de lär sig att aldrig fullfölja saker. För att ena stunden bör vi låta barnen vara individer för att i nästa stund prata om att vi lägger över ansvar på barnen som inte är anpassade till dem.

För att man pratar om barn och ungdomar som inte lär sig kämpa. För de har aldrig behövt fullfölja något som är jobbigt. För att man pratar om att uppfostran börjar tidigt. För att det finns inget facit och magkänslan är inte alls en så jävla bra regelbok som förälder. För den funkar inte alltid. Magkänslan klarar inte alls alltid av jobbet att avgöra vad som är rätt och fel.

Jag skiter fullständigt i om Grodan går på simningen eller inte. Men vad jag inte skiter i är om Grodan backar för att något inte blir som han hade trott och inte är villig att ompröva tanken. Jag skiter i om vi skiter i det här den här gången. Men om det här dyker upp på fler saker, helt andra saker, när slutar jag att skita i det.
Och ja. Jag gör säkert en alldeles för stor sak av det här. Jag är helt övertygad. Men vad gör jag åt det då?

Just nu suger det så hårt att vara det känslo-vrak jag är. SUGER HÅRT!