idag är jag ledig. eller jag har i och för sig fått reda ut en jobbgrej via telefon i en halvtimme eller så i morse eftersom jag var så in i helvetes stressad i fredags eftermiddag för jag skulle på massage direkt efter jobbet och så hade jag glömt att jag skulle vara ledig som idag, så jag hade inte tid att dubbelkolla en grej och naturligtvis blev det fel. sen att det dröjde till en halvtimme innan jag skulle gå hem innan jag fick in underlaget för det jag skulle processa vidare fastän personen före mig haft två dagar på sig är det väl ingen som tänker på, men ja. det gick ju att lösa i alla fall.
igår hjälpte jag till på en tävling exakt hela dagen. var inropare i två parallella klasser samtidigt och jag kan ju säga att det var säkert bra på ett sätt för det fanns fan i mig inte tid till att tänka några egna tankar utan här gällde det att ha järnkoll på hur allting fortskred och slussa fram nya startande så fort föregående ekipage var färdiga och ha koll på att rätt ekipage höll sig redo och kommunicera med domarna när folk plötsligt inte dök upp och svara på tusen frågor om vem som var inne på bana si och hur långt de hade kommit på bana så och när som helst bli avbruten av hypernervösa människor som bara slet i mina papper och ville veta VAD HAR JAG FÖR STARTNUMMER OCH NÄR ÄR DET MIN TUR?
men det gick väl bra, jag är ju rätt bra på att ha många bollar i luften om man säger. sen hade jag tjugo minuter på mig att gå och äta men då ringde L och så var den lunchen förstörd men det gick att lugna ner honom och det är väl huvudsaken. och sen ringde han en gång till på kvälen och jag känner att jag är liksom beyond trötthet och uppgivenhet i den frågan, det får bara pågå nu.
och N är fortfarande sur, men vi ska i alla fall dit på A:s kalas på onsdag, så hon är i alla fall inte så sur att hon låter det drabba tredje part, fast så korkad tror jag faktiskt inte hon är oavsett vad det hade gällt. fast man vet ju aldrig, man har ju sett exempel på både det ena och det andra.
men det är klart att det känns svinjobbigt att hon fortfarande är sådär stramt avvisande i tonen och inte vill prata i telefon utan bara sms:a. men visst. nu har hon inte haft barnen i veckan som gick och hon har ju någon ny kille på gång och jag fattar väl att hon hellre vill vara bubbligt nyförälskad med honom när hon är barnledig än att älta trista saker med mig. det får man ju förstå, det hade väl inte jag heller velat. och det går väl över med tiden. men det sitter som en vass och gnagande tagg i mig och den är inte rolig, den är liksom den som suger ut den där lilla reservkraften som jag går på just nu så att nästan exakt allting känns i princip oöverstigligt jobbigt.
min strategi just nu är denna: let it be, eftersom N uppenbarligen inte är direkt mottaglig för mig just nu. vi har haft rätt intensiv kontakt i princip varje dag sen separationen med D var ett faktum så vi behöver kanske en paus nu. eller hon behöver uppenbarligen en paus från mig. roligt är det ju inte, men jag får ju helt enkelt gilla läget eftersom varje försök från min sida att lappa ihop det här uppenbarligen bara gör saken värre. så: let it be. även om det är svårt.
istället ska jag fokusera på min hundkurs som startar på lördag och som jag ser fram mot med skräckblandad förtjusning. förtjusning för att jag är peppad (eller jag var i alla fall peppad när det bestämdes att jag skulle hålla i en egen kurs trots att jag inte är klar med hela instruktörsutbildningen, men det var förstås innan hela min tillvaro förvandlades till något slags gungfly från helvetet) inför detta och tror att det kan bli bra, jag känner mig rätt bekväm i ledarrollen och tror mig kunna ro detta i land. skräcken för att dels är det ändå en ny grej som jag aldrig har gjort förut och det finns såklart möjligheter att det kan gå åt helvete. plus att en av mina "elever" själv är instruktör, som JAG har gått kurs för och som tränar och tävlar hur mycket som helst, men nu ska gå denna kurs med en ny hund. men det kan ju bli...eh, intressant. men lite nervöst.
ja, men det är i alla fall vad jag ska hålla fokus på just nu. att tänka på ingenting funkar nämligen inte alls för då hamnar hjärnan omedelbart i DOMEDAGSSTÄMNING. så lite gammal hederlig förträngning får väl funka tills vidare och då står ju föreningslivet där med öppna armar, redo att ta emot varje ideell kraft. så det är ju tacksamt.
men nu ska jag äta lunchlåda och sen fortsätta med min lediga dag.
---
senare: det känns som att jag på allvar håller på att bli förkyld. ja, det var väl bara en tidsfråga innan den här kroppen skulle kasta in handduken på allvar. nu: ont i halsen, tung i huvudet, TRÖTT.
L ringde innan, han var superstressad för han skulle hinna med ett tåg och hade jättemycket ångest för någonting och, tja, där gick väl den sista känslan av harmoni och välbefinnande som jag försökt skrapa ihop men jag lyckades väl prata honom ur det någorlunda, han avslutade med att han skulle ringa sen. nu tänkte jag vara lite proaktiv och ringa upp honom redan nu för att liksom kunna bocka av "att prata färdigt" men då har han inte sin telefon på. JAG ÄR SÅ JÄVLA LESS PÅ ATT ALDRIG KUNNA GÖRA NÅGONTING UTAN ATT SAMTIDIGT HA ETT ÖGA PÅ TELEFONEN.
så nu sitter jag väl här då, oföretagsam, och typ väntar. det är liksom ingen idé att börja med någonting för jag blir ändå alltid avbruten, och skulle jag inte bli det så beror det bara på att jag inte har hört telefonen och således har 267 missade samtal som får blodtrycket att skjuta i höjden.
SJUKT. JÄVLA. LESS. var alltså dagens understatement. det hjälper ju liksom inte att vara ledig när jag ständigt måste vara beredd på att rycka in som jourhavande amatörpsykolog.
---
ännu senare:
jag kom precis på att idag är det en vecka sen jag mailade till den där stödföreningen för anhöriga till personer med ocd-problematik som L:s terapeut tipsade om och bad om råd och information om deras stödgrupper. har fortfarande inte fått något svar. okej att det kanske är en ideell förening där resurserna är begränsade, men ändå? en vecka är väl ändå rätt lång tid när det bara handlar om att slänga iväg ett svar med lite information om verksamheten? herregud, jag som har jobbat ideellt i olika sammanhang i hela mitt vuxna liv skulle för fan ha hunnit svara på tusen mail under samma tidsrymd. och vårdcentralen har inte heller hörts av och det är väl snart två veckor sen de lovade att "lägga en lapp och så ringer någon upp". MY ASS att någon gjorde. men jag har fått ett brev med en lapp om tid hos kommunens pratmänniskor så det är i alla fall på riktigt, om än om fem veckor och inte helst igår.
och så har jag skitont i halsen och är irriterande sugen på något ospecifikt men vet inte riktigt vad det skulle kunna vara, utom möjligen sånt som jag ändå inte orkar fixa, i stil med pannkakor och popcorn. hej pms vad kul vi har.