men nu får det väl fan vara NOG snart.
läget är som det är. N är sur och vill inte prata. jag skickade ett långt sms till henne i går kväll och förklarade, betonade att jag älskar henne och är rädd om henne och vill att hon ska ha det bra. inget svar, men i morse skickade hon ett sms att det var inte som att hon ignorerade mig utan hon visste bara inte vad hon skulle svara, hon skulle återkomma. alltid något, även om tonen var extremt stram.
sen ringde L och vågade inte gå ur sängen för han hade eventuellt drömt något och visste inte om det var på riktigt och han kände sig äcklig och smittad. fick väl lägga en halvtimma på att övertyga honom om att det bara var en dröm och att inget farligt skulle hända.
sen har jag jobbat med utvärdering av vår omorganisation för vi ska ha uppföljningsmöte på vår konsekvensanalys som gjordes vid förhandlingen. ALLA ÄR MISSNÖJDA eftersom de förutsättningar som utlovades av ledningen vid konsekvensanalysen mest var hittepå. så jävla kul att höra den ena efter den andra vittna om hur dåligt hen mår, hur arbetsbelastningen bara ökar och ökar och det finns ingen avlastning och högsäsongen har inte ens börjat än. känner mig jättepepp nu, NOT.
och så droppen: när jag sitter i fikarummet och pratar med orderavdelningen så kommer min chef in. pekar på mig och säger: du och M har ansökt om semester samtidigt. jaha, och? ja, då var det plötsligt helt OMÖJLIGT att vi skulle ha semester samtidigt. fastän vi hade det förra sommaren, för då hette det att jag och chefen inte skulle ha semester samtidigt på grund av att assistenten inte skulle behöva stå med ansvar och beslutsfattande om det hände något (helt okej resonemang), och OM vi skulle vara borta samtidigt så skulle M vara backup. så förra sommaren gick det alldeles utmärkt att M och jag var borta tre veckor samtidigt, den här sommaren: tydligen inte. fastän chefen ska vara på plats alla de veckor som M och jag hade velat vara lediga samtidigt.
och så säger chefen till mig: "tar du den diskussionen med M" och jag kände att näe, nu är det fan i mig NOOOOOOOOOOOOOOG. nu orkar jag inte mer. det här var fan i mig droppen. tyvärr kände jag också att om jag ska börja diskutera det här med min chef så kommer jag att börja storgråta mitt i fikarummet, och jag har inte riktigt lust att blotta mig på det viset nu. för det är ju såklart inte jobbets fel att det är så svajigt i resten av mitt liv, det är ju bara det att det ju är så jävla svajigt på jobbet OCKSÅ, det finns liksom inte någon andningspaus någonstans. och jag tycker fan inte det är okej att vissa förutsättningar för semester ska gälla ena året och nästa år är det hela andra förutsättningar och så ska man inte ens få reda på dom? och varför ska JAG behöva ta den diskussionen med M, det är väl ändå chefens jävla jobb?
fy fan vad jag är less nu. jag är minst sagt säga-upp-mig-sur, sjukskriva-mig-på-obestämd-tid-sur, dra-täcket-över-huvudet-och-storgråta-en-hel-kväll-sur.
men det är väl bara att gneta på. man har ju liksom inte oändliga valmöjligheter i det här.
---
(senare)
och om jag trodde att jag skulle få avsluta dagen enbart i lite sur stämning så ack vad jag bedrog mig. åkte hem, gick ut med hundarna i skogen, försökte tänka att this too shall pass, jag och M bestämde att vi skulle ta ett snack med chefen imorgon om detta och ja, det är väl det lilla problemet just nu. för först ringde L och vi hade väl en dryg timmes ångestsnack där jag flera gånger kände att nä, nu lägger jag mig ner här i mossan och slutar andas, JAG ORKAR INTE. sen när ångesten var nere på en hanterbar nivå, hans då alltså, så ville han diskutera sina studier, att det inte kändes så meningsfullt och eftersom jag precis av mitt andra barn blivit utnämnd till årtusendets sämsta studievägledare, typ, så kände jag bara ett kaosartat flöde av JAG VILL FAN INTE PRATA MER som jag lyckades koka ner till att han inte behövde fatta beslut kring det nu när han mår dåligt.
ja, och under tiden hade det kommit ett sms från N där hon totalsågade hela mitt förra sms där jag bedyrat och betonat att jag älskar henne och bara vill att hon ska vara lycklig, och sen att jag tyckte vi kunde träffas och prata för det är så lätt att det blir fel och missförstånd i sms och på telefon. men jag var bara ute efter att kritisera och komma med påhopp och hon var minsann vuxen och kunde ta ansvar för sig själv och hade ingen lust att träffas.
nähä. så då gick jag hem och grät. fy fan vad det är vidrigt att vara så exponerad för någon annans känslor som är som knivar som vet exakt var de ska stickas in för att göra som ondast.
skickade till och med ett sms till mister ex, och vi hörs typ aldrig i vanliga fall (men nu hade vi diskuterat N tidigare i veckan och han tyckte som jag i den frågan), där jag berättade att nu var jag utsedd till worst mom of the year och ville han ha gratis pluspoäng så kunde han låta bli att ifrågasätta N:s utbildning. tänkte att han som ändå känner N kunde komma med något peppande. för visst har N humör, men hon är inte speciellt långsint. utom mot mig då tydligen, hela världens soptunna. och så svarade han inte. nävisst, han har väl inga skyldigheter gentemot mig men han kunde väl för fan kostat på sig att skicka ett svar, det hade räckt med en jävla smiley eller nåt.
och ja, mr S finns här och han tröstar och försöker stötta, men det är ju ganska lite han kan göra. han kan inte kritisera barnen, hur illa de än gör mig medvetet eller omedvetet så är det ju mina BARN, jag tål liksom inte att någon annan kritiserar dom.
och så tänker jag att min mamma har fan ALDRIG sagt att hon älskar mig och bara vill att jag ska vara lycklig och det där språket ligger liksom inte för mig heller. ändå säger jag det gång på gång, jag har försökt hjälpa och stötta så mycket jag har kunnat.
men ändå är jag bara en jävla idiot som inget fattar. känns ju sådär om ni frågar mig.