jaha, så är jag tillbaks på jobbet igen, jag borde vara lite gladare eftersom gårdagens sjukhusbesök ändå föll väl ut får man väl säga, men jag har en diffus klump av oro i magen. för jag ringde till L:s pappa för att rapportera, och allt var frid och fröjd tills han tar upp att han pratat med N, och nu ska hon helt plötsligt inte alls plugga det som hon tänkt plugga i höst på högskolan här i stan, utan nu ska hon söka in till någon mediaproduktionsutbildning i en annan stad, på pendlingsavstånd visserligen men det blir ju ändå långa dagar och svårt att få ihop med att vara ensamstående med två barn, och sen ska man väl ändå tänka sig en framtid med jobb i den branschen och då blir det kanske inte 9-5 och det kanske inte ens finns jobb här utan bara i storstäderna och då är det ju så lagom kul att sitta där med flera hundra tusen i studieskulder och kanske ändå vara tvungen att gå tillbaks till sitt gamla jobb, om man har det kvar.
jag känner ju N. hon är som hon är: livsbejakande, impulsiv, YOLO, handlar först, tänker sen, det ordnar sig alltid. hon far liksom iväg och är halvvägs i mål innan någon annan ens har hunnit blinka. OCH DET KÄNNS INTE BRA. inte nu, jag hänger inte med. i december firade vi jul med henne och D, nu har det gått ett kvartal och hon har på den tiden skaffat lägenhet, flyttat, huset är till salu, hon har helt nya planer för utbildning och så är det någon ny kille på gång också, och det är ju inte det att jag missunnar henne allt detta, jag vet ju själv hur befriande det kan vara att komma ur ett förhållande som inte gett något och känna att allting är möjligt, men det här känns som att det går för snabbt, nästan lite maniskt och jag oroar mig för att det ska komma ett bakslag. jag vill ju bara att hon ska tänka efter lite innan hon skenar iväg, men hon är 28 år, jag har ju ingenting med hennes liv att göra, kan inte styra någonting alls.
hon sms:ade några länkar om den här utbildningen hon funderade på, jag svarade att blir det inte jobbigt att pendla och hon svarade "blir inte jobbigare än man gör det" och att högskolan här i stan inte lockade alls. jag försökte få fram att hon kanske ska tänka lite på att hitta sig själv och fundera på tillvaron med sig och barnen innan hon fattar en massa beslut, lade till ett förlåt om jag låter som en glädjedödare, jag tycker absolut att du ska göra det du vill, jag älskar dig och vill dig bara väl.
på det: inget svar. så nu är hon väl sur och tycker att jag har lagt mig i sånt som jag inte har med att göra. strängt talat har jag ju inte det heller. men jag har fått sopa ihop spillrorna av henne förut, vill inte det ska hända igen. men därav klumpen i magen, jag hatar när folk är sura på mig, jag kan hellre ta att de är öppet arga. men såna där underliggande konflikter som hanteras med tystnad får det att klia i hela kroppen på mig. och det är ju inte som att jag inte har saker att bekymra mig om redan innan, det känns som att det är en röd lampa som blinkar OVERLOAD OVERLOAD OVERLOAD.
och jag då? ingen ringer tillbaks från vårdcentralen och jag orkar inte ringa igen. igår på sjukhuset frågade jag MEN VAD SKA JAG GÖRA? och fick till svar att i den bästa av världar så hade jag blivit erbjuden anhörigterapi, men nu levde vi dessvärre inte i den bästa av världar så något sånt fanns det inga resurser till och därför blev jag hänvisad till någon stödförening. som jag har mailat och inte fått svar, men jag tänker mig att det kanske är någon ideell verksamhet som man inte kan förvänta sig någon omedelbar återkoppling av, så det får man väl ge några dagar. fast jag vet inte om jag blir så mycket gladare av att träffa andra i samma situation, jag vill ha proffsig vägledning och verktyg. men det kanske man får, vad vet jag.
jag är mest bara så less och så trött, att det aldrig kan få bara vara lite jävla lugn och ro och att saker kan få flyta på av sig själv.
---
senare:
så ringde jag N för att förklara eftersom sms är ett rätt pissigt sätt att kommunicera på. och naturligtvis tog hon det på fel sätt, vände taggarna utåt, svarade "nähä, men okej, jag ska söka det jag inte vill gå så blir väl allting bra då", sådär surt och irriterat som jag verkligen inte ville höra just nu. och jag bara "men kan du inte berätta lite hur du tänker och vad du vill", men nä, då hade hon "inte tid att prata längre" och så slängde hon kanske inte på luren i örat på mig, men det var väl inte långt ifrån heller.
undrar hur många gånger det är möjligt att sitta på sitt rum på jobbet och ha gråten i halsen innan man verkligen bryter ihop och börjar storböla inför alla kollegor?
kul liv man har.