Samtalen

Sitter bredvid min son och en stor, stor kartbok. En kartbok anpassad för små barn som är intresserade av den stora världen. Jag sitter och pekar ut vilka länder jag har varit i. Grodan nickar, men förstår egentligen inte riktigt.

Jag slås av tanken att när jag var yngre lekte vi en lek jag och mina vänner. Vi kunde sitta och snurra på en jordglob och drömma om länder och resor vi ville göra. Jag minns att jag gick på gymnasiet när vi målade upp vår jorden-runt-resa.
Så gör man inte längre. Sitter man vid en jordglob, några vuxna människor och pekar ut vilket land man allra helst skulle vilja åka till så börjar man nästan direkt att prata, tänka eller planera för att förverkliga drömmen. Åker man till Borneo i sommar? Nästa sommar, eller ligger det mer på en 5-7-årsplan?

Nu förenklar jag det lite kanske. Men förstår ni vad jag menar? Äntligen Hemma (ja, det går tydligen fortfarande) är inget drömmande program, utan ett inspirationsprogram till din egen att-göra-lista för hemmet.
Det är väl inget fel i sig. Men jag saknar själen. De där samtalen man bara hade för att själen behövde det. Samtal där man vände och vred på stora frågor utan svar. För det fanns ett behov av det.
Och det finns där nu igen.

Jag är rätt less på samtal kring
- Linas matkasse och andra kassar
- Vad händer in helgen
- Vad hände i helgen
- Barnutveckling
- Föräldraskap - på det praktiska planet (typ mutor eller morot?)
- Bankräntor
- Kvadratmeterpriser.
- Vad ska vi äta till middag.

Ja, listan kan ju göras miljoner sidor lång. Men ni fattar vad jag menar. Jag vill inte sitta och drömma om jorden-runt-resor. Det har jag gjort. Men jag vill samtala om saker utan mål. Där samtalet i sig är det man får utav det hela. Ett samtal som kretsar kring tankar och funderingar. Samtal om vad finns där runt hörnet som vi inte ser.

Min terapeut pratar också om det här. Om det själsliga. Först tyckte jag hon var så typiskt jäkla humanist när hon satt och pratade på om själen och det sinnliga. Men jisses vad jag behöver det.
Haha, när jag skrev det här stycket var jag tvungen att googla ordet sinnlig. Dels stavade jag det fel. Och tydligen hade jag en ganska vag uppfattning av dess betydelse. Så ni fattar ju... det här är inte riktigt mitt hörn av saker och ting.

Ändå. Jag är där. I behov.