Mikropauser och annat

Jag hade en lång text om mikropauser i huvudet. Men nu när jag ska skriva ner den så känns den som en sån onödig föreläsning. Inte behöver jag skriva här om mikropausers vara och icke vara. Så jag släpper det. Återkommer i ämnet när jag har något att skriva som hjälper mig framåt istället.

Härom dagen hörde jag ifrån en vän. Hen hade hört talas om en gemensam vän till oss som också gått i väggen.
- Vill du ha hennes namn, undrar min vän. Ni kanske kan stötta varandra. Ha någon att prata med som varit med om liknande.
Jag ville faktiskt inte det. Vad ska vi göra för varandra? Vi orkar ju inte bära oss själva.

I början när jag kom tillbaka till jobbet kände jag att det var viktigt att människor förstod vad som hänt. Vad jag känt. Hur det varit för mig. Men jag har släppt det. För ingen är egentligen vidare intresserade av min syn på saken. För ingen kan ju egentligen tycka att en sån här sak är något bra.
Eller som en kollega sa härom dagen
- Ingen springer in i väggen skrattandes.

Nä. Ingen gör väl det.
Och då kan det inte vara något bra.
Slår vad om att om jag satt och sa hur jävla dåligt jag mår. Hur jag bara skrumpnar ihop och vill dö. Då skulle folk förstå. Det skulle verka rimligt.
Och det är ok. Jag behöver inte min omgivning att förstå. Och jag behöver ingen i liknande situation att prata med för att känna mig förstådd. För den här resan is all about me.

Det är jag som ska förstå saker och ting.
Så jag tackar nej till erbjudandet. Trots att det känns helt sjukt att inte vilja vet vems ens vän är som tydligen inte mår bra.
Svar låter sig inte vänta på sig.
Nu frågar min vän att om den andra personen skulle behöva någon, fick hen ge ut mitt namn.

Jisses. Tydligen är vi två goda vänner det här. Men hen som sitter mitt emellan vill inte ge oss varandras namn utan vårt godkännande. Det hela känns oerhört komplicerat. Tänk om det hade varit foten vi hade brutit? Hade det varit samma lika då också?
Meddelandet slutar med orden: Svara ärligt nu!

Vad är ärligt? Just nu?
Vem och vad är jag? Just nu?
Är jag den där Jazzie som jag mött i spegeln i snart 40 år. Hon som hämtar energi från sociala möten. Som tycker om och värdesätter sina vänner. Som är stark. Högpresterande. Som kan snacka för sig.
Eller är jag den där människan som inte orkar något? Som inte klarar av två tankar samtidigt. Som känner saker på ett sätt som inte riktigt förr varit på det här sättet?

En av mig tycker att det är en icke-fråga om en vän som skulle behöva få prata med mig skulle få ringa. Självklart.
En av mig skulle gärna slippa.
Vad är ärligt?

Kanske behöver jag understryka ett och annat nu. Dels för er som läser. Och dels för mig själv när jag om en tid kommer läsa det här och inte alls minnas en massa detaljer.
Jag går inte omkring och tycker och tänker en massa saker om min vän. Hen ville nog bara hjälpa till. Jag går inte heller och tänker så mycket på vad jag och min andra vän ska prata om när hon hör av sig (japp. Jag sa ja att det var ok) För det inte dem det handlar om.
Som jag sa tidigare. It's all about me.

Det är frågorna som jag ställde lite längre upp som det handlar om för mig. Vad är ärligt för mig just nu? Vem är jag när den jag alltid varit inte helt och fullt är i synk med en känslomässig del i mig? Slutar jag bara vara den jag varit? Är hon för stunden raderad? Och vet jag vad mina känslor är? Eller gissar jag?

- Varför vill jag inte prata med min vän? Det är en god vän. Som jag tycker väldigt mycket om. Vi måste ju inte bara sitta prata om våra sjukdomar. Och framför allt, jag måste inte prata om min om jag inte vill.

Och så är det där med mikropauser. Det känns som ett ganska centralt problem i mitt liv just nu. Hur hittar jag och får jag till mikropauser i mitt vardagsliv? Som känns naturliga. Prioriterade. Viktiga. Som får mig att samla mig. Rensa tankarna. Ladda om.