en dag av lugn och ro var ju kanske eventuellt en droppe i havet, men bättre än ingenting. sen kom jag tillbaks till jobbet och stressnivåerna varvades upp till helt orimliga höjder på grund av att jag varit borta några dagar i samband med kickoffen, men delar av mitt arbete tar liksom inte paus bara därför, så jag var beredd på en hög, ett berg. vad jag inte var beredd på var att en kollega fått för sig att han skulle "hjälpa" mig och tanken var ju förstås väldigt god, men om man ska hjälpa någon så kan man väl göra allting ordentligt istället för att göra lite här och lite där och inget alls här utan någon speciell logik utan bara lite som man känner för för stunden, och dessutom lägga allting på helt andra ställen än där det ska ligga så att mer tid får läggas på att gå omkring och leta och reda ut vad som är gjort och vad som inte är gjort än om jag hade gjort alltihop själv från början. sånt blir man ju trött på. speciellt när det då inte är gjort av illvilja utan, antar jag åtminstone, välvilja som inte kanske var helt genomtänkt. då får man bara tacka och säga att det var snällt av dig att tänka på mig.
så började min assistent igår, en månad tidigare än vad hon skulle på grund av att det gick att få något bidrag när man anställde en som var utstämplad så att det blev billigare att ha henne här under ett halvår än vad det skulle ha blivit under de fyra månader som det annars handlade om. ja, det är ju inte fel och jag hade verkligen sett fram mot detta, att få lite avlastning, kunna jobba klart med mina projekt innan högsäsongen drar igång. vad jag inte räknade med var att jag skulle bli så helvetes STRESSAD av hennes närvaro. behöva gå igenom och visa och förklara allting, inte kunna gå och fika när det passar mig och mitt jobb utan måste nu tänka på att fråga henne om hon vill hänga med så att hon inte känner sig utanför, och så det här att helt plötsligt står hon i dörröppningen och vill någonting. helt normala saker på jobbet och det borde inte stressa mig men det gör det ändå, jag står liksom inte riktigt ut med människor som kommer för nära och rubbar mina cirklar.
men på plussidan: jag har tagit ledigt på måndag och nästa måndag. vilket innebär, att eftersom påsken är i antågande veckan därefter, så jobbar jag FYRADAGARSVECKA i fyra veckor framöver. förhoppningsvis utan att behöva mötas av berg av jobb när jag kommer tillbaka dessutom.
på minussidan: är inte "ledig" på måndag utan då ska jag följa med L till någon terapeut och försöka hjälpa till att förklara läget. och det känns som att han har så sjukt höga förväntningar på det här besöket och att det är det enda hopp han har, och jag tror han kommer att bli besviken, att han i värsta fall bara blir vidareslussad och placerad i någon annan kö på obestämd tid, och jag har försökt förklara att det inte är som att ha brutit ett ben, det är inte säkert att den han kommer till först kan hjälpa honom och att det kanske kommer att ta längre tid, och då slocknar hans röst lite. och jag undrar lite hur länge jag ska orka.