menfyfanjagorkarinte

har precis suttit i telefon med L i en timme, minst. orsak: han hade gjort fel, eller kanske gjort fel, han visste inte säkert, när han drog upp byxorna efter att ha varit på toaletten, och nu var han jättejättestressad och mådde jättejättedåligt och grät och hade ångest.

MEN VAD GÖR MAN? alltså, seriöst, jag orkar inte. jag älskar L men de här samtalen tar fullständigt knäcken på mig. jag vet inte vad jag ska säga. jag vet inte vad jag ska göra. jag är så jävla maktlös och nu sitter jag instängd på mitt rum och försöker låta bli att börja storböla. är utöver det skitstressad för jag har möte som börjar klockan ett som ska förberedas och jag hittar inte protokollet från senaste mötet i det projektet och jag har inte hunnit äta lunch och jag måste gå senast kvart i två för jag ska till kiropraktorn och få nålar i ryggen, och, och, och. det tar liksom aldrig slut.

panikringde nyss till min vårdcentral för jag tänkte att det måste väl finnas någon där som kan hjälpa om inte honom så åtminstone MIG. med hur man orkar. med hur man vägleder folk med ångest och ocd. ja, men det gick ju inte att prata med någon bara sådär ens för att boka en tid för att få någon att prata med, utan någon ska istället ringa upp mig, oklart när, kanske idag, kanske inte idag, kanske om några dagar, hon jag pratade med kunde inte säga säkert. och ja, som om jag inte vore nog stressad över att alltid behöva finnas tillhands på telefon, att aldrig kunna ha ett missat samtal utan att det känns som att katastrofen är extremt nära förestående.

utöver det har jag byggt ihop en höj- och sänkbar arbetsbänk i metall och tvingats lyssna på folks skämtsamma kommentarer om hur det går och mest velat skrika rakt ut och be dom hålla käften och lämna mig ifred. men så gör man ju inte.



livet alltså. inte för jävla schysst just nu om ni frågar mig.