så, nu sitter jag i fåtöljen framför brasan och försöker varva ner. i en och en halv dag har jag och S förberett årets kickoff, räknat och planerat, gjort upp program, bestämt meny, varit och handlat, lagat mat, efterrätter och bakat fikabröd till tjugo personer i två dagar. gjort vegetariskt alternativ till en som inte äter kött, gjort laktosfria såser till en som är laktosintolerant, till och med tänkt på att det ska finnas alternativ till bröd och potatis och ris de som kör LCHF. vi tänker ta mig fan på allt känns det som, så bara för det har vi väl glömt något extremt fundamentalt.
stressigt är det, jag har ju min presentation i ett ämne som det först hette att någon extern skulle hålla i och det skulle chefen fixa, men så gjorde han inte det och då fick det i sista stund bli plan B, det vill säga att jag skulle hålla i det. och jag tycker inte riktigt att jag har haft den tiden jag skulle ha behövt för att göra research, utan nu känns det mest som att jag har hafsat ihop saker jag panikgooglat fram och inte direkt hunnit med att finslipa. det känns lite som mission impossible, men det ska väl gå ändå på något sätt.
nästa helg ska jag hjälpa till på en tävling på brukshundklubben och jag har hela tiden tänkt att det ska bli skönt att få vara ute en hel dag och känna mig nyttig och lite duktig utan att direkt behöva ta något ansvar. bara stå på anvisad plats och göra vad jag är ombedd att göra, så himla skönt att ha det så när man hela tiden måste jobba så satans lösningsorienterat med typ allting i hela tillvaron. men nähä, i morse hade jag fått ett mail att jag skulle få en uppgift som innebar ANSVAR. inte bara lite utan ganska mycket skulle stå och falla med min insats i en del av tävlingen, och det fastän jag sagt innan att jag inte tycker att jag kan tillräckligt mycket tillräckligt bra för att känna mig bekväm med det. och det är väl egentligen inte det att jag inte skulle kunna axla det ansvaret, men det räcker liksom med allting annat just nu.
och lilla fröken duktigs hjärna spann genast loss i trehundra rpm men herregud, vad gör jag nu, hur ska jag fixa detta, tänk om ditt eller datt händer, vad gör jag i så fall då, och försökte snabbt göra en plan för att lyckas och sedan en plan B, C, D och hela jävla alfabetet och jag riktigt kände hur adrenalinet sprutade och blodtrycket steg.
OCH DÅ. tog jag rejält stryptag på lilla fröken duktig, drog ett eget djupt andetag och mailade tillbaks att jag är ledsen, jag befinner mig i en ganska jobbig privat situation och jag pallar inte med ytterligare ett stressmoment i min tillvaro just nu, kan jag få en enklare uppgift? och så fick jag det, inga problem.
note to self, MAN KAN SÄGA NEJ. det var väl bara det.