Lilla Jazzie har blivit enorm

För många år sen bodde det en Tess inom mig.
Hon var väldigt tydlig för mig och jag kunde utan problem avgöra när det var jag eller Tess som var i farten. Hon levde med mig i flera år innan hon sakta bleknade och försvann.
Under en tid tog hon över mitt liv och styrde med järnhand. Hon vägrade backa undan.
Jisses. Tiden med Tess. Vet ni, det finns människor som om de träffade mig idag faktiskt skulle kalla mig Tess.
Det är inte så att jag inte fattade att Tess var en del av mig själv. Ett alterego. Jag gick inte runt och kallade mig Tess. Nej. Jag skrev om henne. Men i verkligheten hette jag så klart aldrig Tess. Utom för en viss man. Och det så hon fick sitt namn. Tess.
Det blev en kul grej oss emellan och han pratade om Tess med sina kompisar. De träffade mig sällan så tja...när vi sågs så var jag Tess i deras ögon.

Nåja. Det var Tess. She doesn't live here anymore.
Men nu finns det en nya person inom mig. Hon har inget namn. Så jag ger henne samma namn som jag. För det är jag. Men en del av mig som jag inte riktigt gillar. Och som jag definitivt förväntar mig ska hålla sig i sitt hörn jag tilldelat henne. Den här Lill-Jazzie är den där mjuka människan inom mig. Hon som låter känslorna flöda fritt. Hon har aldrig fått flöda fritt i mitt liv. Hon är helt galen, if you ask me. Pinsam. Generande. Och oerhört sorglig. Det är min syn på henne. Och den lilla fröken har bara fått ordentligt med utrymme när känslorna hänger ihop med den logiska situationen.

Ja, hon får grina när man föder barn.
För det är helt rimligt att känslorna flödar vid ett sånt tillfälle. Och ja, hon får skratta hysteriskt när något är hysteriskt roligt. Hon får vara rädd när det finns något att vara rädd för. Men när logiken och hennes känslor inte hänger ihop, då trycker jag ner henne i en flyttkartong, pular in kartongen i en garderob och stänger dörren. Så ber jag henne väldigt bestämt att sitta där tills hon kommit på bättre tankar.
Sen går jag vidare i mitt liv.

Den där lilla jazzie har vuxit sig till oanad storlek i den där lilla lådan. Och nu har hon sprängt den i småbitar och rest sig upp likt en gigantiskt monster. Hon vägrar huka sig. Hon spärrar ut sina armar, gör sig väldig och vrålar.
Jag försöker mota tillbaka henne. Men nu biter inget på henne. Hon vägrar kliva tillbaka. Istället breder hon ut sig och likt Tess en gång gjorde kliver denna lilla varelse fram och tar över.

Och hon är arg. Så oerhört arg på mig. För att jag har tryckt ner henne i den där lådan. För att jag stängt henne inne så länge. Att jag inte lyssnat när hon suttit där och gråtit. Hon är rasande. Stark. Och ledsen. Sorgen. Hon bär på smärta. Rädsla. Trauma.
Hon bryr sig inte om ifall jag inte vill lyssna på henne. Hon sveper in med dessa massiva vågor av känslor som sveper omkull mig.

Jag är rädd för att jag kommer få leva i hennes våld ett tag nu.