Första träffen med min terapeut.
Vad ska man säga? Ett första möte är ett första möte. Trevande. Långt ifrån kärnan.
Jag hade nog inte väntat mig annat. Men samtidigt, jag är van att ha bråttom. Så jag lämnar rummet lite frustrerad.
Väljer att inte jobba idag. Istället går jag på bio. Fifty shades of Gray.
Efter filmen tar jag bilen hem. Jag grinar hela vägen hem. Inte för filmens skull. Inte för det vi pratade om på samtalet. Utan det vi INTE pratade om.
Har 8km att springa idag. Skulle få det gjort innan familjen kommer hem. Men jag vill inte. Vill inte ge mig ut. Så kampen pågår inom mig. Halva som säger "kom igen. kommer du bara ut så släpper det" den andra som knorrar och kurar ihop sig i soffan.
Jag vet inte än vem som vinner.
Jag lämnar den här texten nu.
Mycket är inte sagt. Men det blir inte sagt idag.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte