Till slut...
Jazzie 2015-02-17 22:46 (inga kommentarer)
Ni vet hur det är med de där små sakerna som aldrig blir gjorda.
Utanpå ser de så enkla ut. Och ändå. De bara glider i tiden.
För flera år sen slog jag fast vid att man borde fan ta alla sina trosor och strumpor en gång om året och bara slänga. Vartenda par och köpa nya. Men istället går man i solkiga trosor och har lådan full av omaka strumpor och upplever torsdagar med hål i tån.
Januari 2014 lovade jag mig själv att nu jävlar skulle underklädslådan tömmas och fyllas med nytt och fräscht.
2014 kom och gick. Visst, några nya trosor och strumpor dök upp. Men lådan rensades inte. Så de nya blandades med gamla och så var det inte mer med den saken.
Men nu!! NU!!
Nu ligger 20 nya par strumpor i lådan. 140 riksdaler i investering. Så kanske är det inte den bästa kvaliteten. Men än sen. De ska hålla ett år. 140 kronor - en lunch på stan... typ.
Nu ska jag bara komma runt till troslådan också.
Utanpå ser de så enkla ut. Och ändå. De bara glider i tiden.
För flera år sen slog jag fast vid att man borde fan ta alla sina trosor och strumpor en gång om året och bara slänga. Vartenda par och köpa nya. Men istället går man i solkiga trosor och har lådan full av omaka strumpor och upplever torsdagar med hål i tån.
Januari 2014 lovade jag mig själv att nu jävlar skulle underklädslådan tömmas och fyllas med nytt och fräscht.
2014 kom och gick. Visst, några nya trosor och strumpor dök upp. Men lådan rensades inte. Så de nya blandades med gamla och så var det inte mer med den saken.
Men nu!! NU!!
Nu ligger 20 nya par strumpor i lådan. 140 riksdaler i investering. Så kanske är det inte den bästa kvaliteten. Men än sen. De ska hålla ett år. 140 kronor - en lunch på stan... typ.
Nu ska jag bara komma runt till troslådan också.
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte