idag ska vara en lugn dag. i fredags hämtade jag barnbarnen direkt efter jobbet och så passade vi dom över natten och åkte sedan direkt till lille O:s kalas och hade under den tiden även hunnit med att göra kanelbullar, chokladbollar och tårta med superhjältemotiv (det sistnämnda var dock inte speciellt avancerat utan bestod av färdiga bottnar och ett köpt oblat med tryck, men O blev i alla fall helnöjd). det var trevligt men drog ut på tiden, för efter kalaset skulle vi hjälpa N att hänga upp tavlor och väggarna i hennes lägenhet var inte att leka med. och sedan skulle vi åka och lämna en dvd-box till L och han mådde dåligt och det gjorde ont i mammahjärtat. men hem kom vi till sist, men då var det kväll och det enda jag mäktade med var att sno ihop lite matrester till middag och sedan glodde vi på "biggest loser" och något matlagningsprogram medan vi åt.
men idag har vi inga åtaganden. jag har varit i skogen ett par timmar, nu har jag druckit te och surfat lite. känner ett litet sug att beställa fröer, men har inte bestämt mig än. jag gillar ju att odla, men de senaste åren har det inte varit så kul, beroende på att vårt trädgårdsland gränsar till grannarna från helvetets tomt och varenda gång man är därinne och ska pyssla med någonting så är det med en klump i magen för man inte vet vad som kommer att hända. och okej, det är ju lätt att säga att skogstokiga grannar inte är någonting att bry sig om, men jag tycker i alla fall inte det är kul. det är liksom inte speciellt rofyllt när det står en helt lynnig person fem meter bort och mässar "skit" om och om igen. och det går inte att resonera med henne, det hjälper inte att skälla ut henne, inte ens en polisanmälan har ju gjort någon nämnvärd effekt, så vi kör cold silence treatment, men ärligt talat känns det inte värt nöjet att få skörda sina egna potatisar när enda gången man kan vara i trädgårdslandet utan att känna det som att man är i ett minfält är när man vet att grannarna har åkt bort, och de åker nästan aldrig bort. (jag är även ganska trött på att alla människor, så fort man påtalar att man inte är helt kontant med grannarna, kommer med en massa "så skulle jag minsann ha gjort"-uttalanden och "tips", om det vore så lätt att allting löstes bara genom att säga ifrån på ett eller annat sätt så hade vi väl knappast haft de här problemen). ett alternativ är förstås att flytta hela trädgårdslandet, men det känns rätt B eftersom det i nuläget ligger bra och vi dessutom har bemödat oss med att hägna in det så att inte hundarna ska vara där och krafsa).
enda trösten är att båda är i åttioårsåldern, så man tycker ju att de någon gång kanske skulle börja tycka att det är lite tungt med hus och trädgård och allt. fast dessvärre är det ju så att snälla människor tenderar att dö i förtid och elaka lever i evigheter, så någon större tröst är det egentligen inte.
ja, i alla fall. min plan var att dra upp lite tomatfröer i alla fall, för växthuset ligger inte vid deras tomtgräns, och sedan fixa till ett litet utrymme på ett lager på jobbet där de kan stå svalt och ljust tills det är dags att plantera ut dom. i rumstemperatur blir de ju bara långa och rangliga på nolltid och jag har ingen riktigt bra plats här hemma. jag hade egentligen velat fixa till en odlingsstation med belysning i källaren där det är svalt, men eftersom den är så full av grejer och det just nu är rätt så INFEKTERAT så funderar jag på att göra så här istället. eller så gör jag ingenting, jag får se.
men nu ska jag lägga fötterna på bordet och surfa på några frösajter, sedan ska jag läsa "liv till varje pris" och äta blodapelsin. andas, och försöka att inte tänka så mycket.