men alltså, jag är bara så LESS. på allting. allt känns bara motigt och strävt och tråkigt och jag känner att jag bara vill ligga kvar i sängen, fast när jag väl är där så blir jag rastlös och otålig och hjärnan går igång på högvarv och kan inte stänga av.
fredag: L ringde. jag blev på dåligt humör. svärmor ringde. mr S blev på dåligt humör. och så var det fredagen den trettonde och diskmaskinen pajade. ENOUGH SAID.
lördag: jag gick ut med hundarna i skogen, sedan åkte jag till brukshundklubben för att träffa min mentor där och planera lite inför vårens kurs. fast vi pratade mest om upplägget på instruktörsutbildningen som jag går nu och som lämnar en hel del övrigt att önska. sedan åkte jag hem, lagade god mat och så kollade vi på "på spåret" på svt play eftersom vi varit för sura och irriterade för att ha haft lust att göra det på fredagen.
söndag: jag promenerade med hundarna, bakade bröd, gjorde pulled beef, eldade i kaminen, slappade i soffan och sen åt vi och kollade på film. bara bra saker, men det känns som en droppe i havet, som om jag skulle ha behövt ha tio helger att göra ingenting på för att liksom komma ifatt, eller nåt, jag vet inte. sedan sms:ade N och undrade om barnen kunde sova hos oss mellan fredag och lördag den här veckan och istället för att se det som en möjlighet att få hänga med två charmtroll till barnbarn så kändes det som ett OK och en belastning och ett hinder för att få lata mig ohämmat (visst är jag vidrig? men det är bara tankar, jag säger inget av detta högt), men jag vill ju samtidigt kunna hjälpa N som har det jobbigt nu, nyseparerad, pluggar 150 % och jobbar varannan helg utöver det och hon bor i stan och barnen går kvar på sitt gamla dagis och måste köras dit och hämtas där, och så huset som ska säljas och måste städas och fixas och stajlas inför fotografering och visning, det känns ju inte riktigt som att jag kan komma och gnälla om hur mycket jag har när jag egentligen inte "har" någonting mer än en allmänt aspissig situation på jobbet och en oändlig känsla av otillräcklighet gentemot mina barn och en enorm trötthetskänsla gentemot mina föräldrar, eller mest min mamma då, som tycker att jag ska vara någon slags serviceenhet åt henne. så nu försöker jag göra upp någon slags agenda för barnbarnen och helgen för att jobba upp någon slags entusiasm, det går väl sådär.
saker som stör mig mer: i sommar ska vi ha ett evenemang i rasklubben och jag är ansvarig för att ta emot anmälningar. eftersom det är en officiell grej där resultaten ska registreras i kennelklubben så krävs en massa formalia, och jag har varit extremt tydlig med att tala om vad en anmälan ska innehålla, det är ett tiotal punkter med allt från registreringsnummer och medlemsnummer till adress och telefonnummer och snudd på skonummer också, och så får jag ändå helt lama mail med "hej, jag skulle vilja anmäla tre hundar..." och man får inte så mycket som ett jävla namn eller ens vilket datum det gäller. GAH. jag blir så jävla trött, varför kan folk inte bara LÄSA VAD DET STÅR OCH GÖRA SOM DET STÅR? hur svårt ska det vara?
övriga saker jag har att se fram emot idag är följande:
* besök hos kiropraktorn, nålar i ryggen.
* besök hos t*ndl*karen. och det värsta är att min "gamla" t*ndl*kare (inte snyggot som var så bra utan han som kom efter och som också var bra fast jag hann bara träffa honom ett par gånger) har SLUTAT så nu ska jag gå till någon helt okänd som jag inte har en aning om hur hen är. kanske ett svin och en sadist, vad vet jag.
* åka till biblioteket och lämna tillbaks en bok och betala BÖTER. igen, jag börjar tro att jag är senil och/eller överansträngd. jag glömmer liksom inte att lämna tillbaks låneböcker, ändå har jag gjort det nu. och för ett tag sen glömde jag koden till mitt bensinkort och sånt händer egentligen inte heller.
sen försöker jag tänka att det kanske inte är så konstigt att vissa såna där grejer som man normalt hade kommit ihåg faller bort när tillvaron krackelerar och man går med en konstant tillförsel av stresshormon, det hade kanske varit konstigare om allting bara hade fortsatt att fungera som vanligt, då hade man säkert varit psykopat eller sociopat och det vill man ju liksom inte kvala in som. försöker jag alltså tänka, men det går väl bara sådär.