Hemma igen

Ja snacka om chock. Satt i godan ro och käkade vitlöksdipp och kex förra söndagkvällen när jag började blöda. Ingen jätteblödning, men det fortsatte några varv så förlossningen ville att jag skulle komma in för en kontroll. Samlade ihop en provisorisk BB-väska utifall att, och ringde taxi. Väl där blev jag riktigt noggrant undersökt och det verkade inte vara någon fara. Alls. Men trots allt blev jag inlagd för observation, bara för att. Läkarna på plats var helt fantastiska. CTG sattes och barnet mådde bra. Messade sambon några gånger och berättade och det verkade ju inte vara så farligt så han tog det lugnt hemma.

På sena natten gick jag på toa. Väl tillbaks i sängen kom en megastörtblödning. Blöd överallt, det bara rann. Sprang in på toan och ringde på larmet, mer blod kom, men svårt att uppskatta hur mycket. Det blev ett fasligt ös på personalen. Läkare kom och kollade men då hade övrig personal redan torkat upp blodet så hon fick ingen uppfattning om mängden, bara att det var rätt rejält. Det togs prover och skickades akut. Läkaren förberedde mig på att det nog kunde bli tal om akut snitt, så de bad mig ringa sambon och komma in. Vi insåg då inte hur bråttom det egentligen var, det gjorde inte läkarna heller.

Sambon plockade ihop prylar till lillan och körde iväg henne till mormor. Det tog sin lilla tid. Under tiden kom provsvaren tillbaks, vilka visade att mina blodvärden sjunkit, markant. Läkaren kom tillbaks, och förklarade att vi inte kan vänta, det blir snitt nu per omgående. Ringde sambon igen, inget svar. Ringde mormor och hon blev förstås skärrad. Insåg att sambon nog inte skulle hinna in.

Personal sprang fram och tillbaks, jag förbereddes snabbt och rullades in på operation. Alla presenterade sig snabbt, alla supertrevliga och lugnande i det stora kaoset. Narkosläkaren var supertrevlig och förklarade att jag inte skulle få EDA utan spinalbedövning. Jag berättade att jag var väldigt orolig över detta, vilket han förstod. Han tog det lugnt men bedövningen var överjävlig att få. Höll på att svimma, men höll mig trots allt vid medvetande. Svettades och skakade. Det tog ett antal stick och prov, ryck i ena benet och nervknas, innan bedövningen slutligen var satt. Blev tvättad och sådär charmigt "håravkortad". Läkarna började och det tog bara ett par minuter innan barnet kom fram. De sprang iväg med henne fort som attans och jag fick fråga ett par gånger vad det blev. Fast egentligen visste jag ju.

Sen tog det tid. Det visade sig inte vara så enkel operation som brukligt. Massa ärrvävnad och sammanväxningar från förra snittet ställde till problem. De två läkarna som opererade kom nära blåsan och fick lägga ordentligt med tid på att kolla att allt var tätt. Omkring 1,5 timma tog operationen allt som allt. Fick syrgas och mediciner, kräktes ett par varv och fick chockreaktioner och började skaka och frossa. Men trots det inte lika illa som vid förra snittet.

Sambon kom in mitt i alltihop och fick chockad se sin dotter som då redan var ute och tvättad och fin. De frågade om de fick tillmata henne direkt eftersom hon var så liten, och det gick ju bra. 2450g och 44 centimeter lång, liten liten tjej.

Rullades sedan vidare in på spec-BB och fick ett eget rum. Någonstans här blir det rätt suddigt i minnet.

Vi fick stanna en hel vecka för att få igång amning och viktökning på lillan. Trots ihärdiga försök hade hon återigen gått ner i vikt igår vid efterkontrollen, så vi kom överens om att börja tillmata lite extra. Jag har mjölk, men stackars liten orkar inte suga så bra och det går sannolikt åt för mycket energi på kuppen.

Började således med NAN-tillägg igår eftermiddag. Inget magont, lillan sover längre stunder, och jag har handmjölkat ut och gett i tillägg förutom även vanlig amning. Trots det lilla nederlaget känns det ändå himla bra. Hon får både och, amning och tillägg, och det är viktigare att hon går upp i vikt än att jag kämpar med amning som inte fungerar till 100% ännu.

Så, allt gott så här långt. Idag är det stor tvättdag här hemma, jag hade glömt hur mycket små barn sölar! I synnerhet när man börja tillmata... ersättning precis överallt.

Innan jag åkte hem från BB fick jag veta att det sannolikt var moderkakan som lossnat en aning och därmed orsakat blödningen. Vi hade en jäkla tur. Hade blödningen gått in till barnet hade det kunnat gå precis hur illa som helst. Och det snabbt. Så med facit i hand är jag glad att detta dels inte hände tidigare, dels gick så bra som det gick. Och vilken jäkla tur att vi bor så nära sjukhuset!