Kroppen är trött, hjärnan är trött och jag odlar någon slags finnkoloni runt munnen. Såna där riktiga djupingar som först gror under huden till små bölder och sedan spricker upp och blir såriga och aldrig försvinner. Är inne på den tredje i rad nu, medan de två första fortfarande befinner sig i föruttnelsestadiet, och jag ser mest ut som böldpesten är nära. Håret är elektriskt, påsar under ögonen, blek bortom allt förstånd. Det är som det brukar om vintern och självkänslan vet jag inte var den hålls, men inte här i alla fall.
Jag duckar Facebook men slutar inte helt, bara selektivt engagemang. Jag har bra stunder och så har jag sämre stunder.
Två gånger har jag under terapin fått rätt stora insikter, som vi sedan inte har tid att bearbeta eftersom vi bara har 45 minuter. Men det är bra ändå. Jag skyggar lite för erfarenheter från min barndom, men de kommer ju upp eftersom de bildar dagens tankemönster. Som vikten av att vara vacker, att passa in, att prestera, att vara precis som alla andra. Men bäst.
Jag har fått i hemläxa att beskriva mitt idealliv, mina drömmar. Sånt som jag gör med jämna mellanrum på egen hand, mycket skojig hemläxa som jag satt med igår. Sen bröt jag ihop lite vid tandborstningen. Man ska bearbeta lagom om kvällarna. På natten drömde jag om en sedan länge förlorad pseudo-kärlek som jag lämnat bakom mig och på morgonen reflekterade jag lite över detta med drömmarnas makt över mitt humör. Om känslor är allt man erfar, kan man lita på dem?
I morse på tåget läste jag de sista sidorna ur Maken. Andra läsningen, starkare den här gången. I tisdags liksom kände jag det svarta hålet i bröstet växa sig starkare medan jag läste och kunde inte läsa klart.
Nej nu ska det smaka gott med en kopp kaffe, försöker jag i ett invärtes hurtrop, nu går vi ut i köket och lagar oss en kopp kaffe på primusköket. Sedan cyklar vi ner till handelsbon och köper en kvällstidning, att sitta och läsa på verandan i skymningen, med en pipa, hm? Bilder: jag målar upp små bilder av trivsel för mig själv att hanka mig fram på timme för timme, små stilleben att flytta in i. Med dem är det sorgliga bara att ingen ser dem."
Man unnar Martina ett instagramkonto, det gör man.