Det är äntligen fredag efter en oerhörd skitvecka.
Förra helgen var jag ute på fest och bestämde mig för att ett bra sätt att hantera situationen (att x och jag var på samma tillställning), var att dricka mig berusad och inte hata y som jag är så svartsjuk på. Jag drack alltså drinkar och försökte vara där x var utan att uppenbart vara där x var och eftersom x var där y var, ansträngde jag mig extra hårt för att vara snäll och roligt mot alla men mest mot y. Charm and disarm eller nåt. Men nånstans halvvägs in i kvällen blev jag helt enkelt för full och bandet på scen spelade något tragiskt och jag stod helt ensam i ett hörn på dansgolvet och bara grät. Jag vet inte vad som hade hänt där om inte x plötsligt dykt upp och knackat mig på axeln och noterat mitt gråtande tillstånd. Han tröstade och kramade och rev ner alla mina murar så att jag resten av kvällen ömsom grät och följde efter honom, ömsom flirtade vilt med främlingar och snodde sprit.
Söndagen var jag tragiskt bakis och promenerade jag i pyamas och regnkläder (orka klä sig) till en utsiktspunkt i närheten och satt alldeles stilla i solen och försökte att inte tänka eller känna. På eftermiddagen kom x och vi åt mat, låg i sängen och sov. Jag var trött men ändå vid ganska gott mod.
Men på tisdagen fick jag ett ångestanfall som gränsade till panik-. Jag gick runt och rev ut saker ur garderober, njöt av att stöka ner, grät högljutt och lämnade till slut lägenheten (återigen i pyamas och regnkläder) för att gå omkring på gatorna i staden och gråta högljutt istället. Lyssnade på Väldigt kär/Obegripligt ensam om och om och om igen tills jag slutat gråta och kunde andas normalt. Då gick jag hem, messade x och åkte dit med bara en matt tyngd i hela kroppen. Satt alldeles stilla med rinnande tårar medan han fixade ägg och bacon och klappade mig på huvudet och försökte prata om roliga saker. Vi sov och jag grät in i sömnen och drömde om att himlen gick sönder och sen vaknade jag och tänkte att jag var för trött för att någonsin gråta igen och sen grät jag mot hans axel så att han vaknade, mest för att han blev blöt. Jag kan gråta så himla tyst.
En sån person kan man tydligen vara vid 30 års ålder också, en sån som gråter tyst mot pojknackar och inte kan förklara varför. Var jag inte sån när jag var 15? Räckte inte det? Man kan tycka att jag skulle kunna formulera mina tankar bättre än jag veheeet intehee på frågan varför? nu. Eller det kan jag väl, men jag gör det inte.
På jobbet blir absolut. ingenting. gjort. Och jag är så överhopad av arbetsuppgifter som jag ärligt talat bara skiter i just nu. Plus otrevlig mot folk. När blir tillfällig irritation á PMS ett konstant tillstånd? Jag har inte en dålig dag, jag har bara dagar. Som är dåliga.
Torsdagen hade jag samtal med min kbt-tjej och mådde lite bättre men var trött. Åh så trött. Utmattad av alla jävla känslor. Nu sitter jag i mitt duntäcke och kollar tv-serier och är glad att den här veckan är över så att jag kan få börja om nästa och hoppas på något bättre. Utanför ångestattackarna tror jag att de aldrig kommer att komma tillbaka men det gör de och thankgod för att jag i alla fall numera får hjälp att hantera dem.