men jag orkar fan inte

igår skulle vi hjälpa L att flytta, precis innan vi skulle åka så gick jag ner i källaren för att hämta någonting och fick ett jävla utbrott för att det var så stökigt, att det ALLTID är stökigt i källaren, att mr S påstår att han "håller på att göra i ordning" exakt hela tiden, men det är inte sant för om man håller på med någonting hela tiden så blir man fan KLAR någon jävla gång och det ska inte behöva se ut som ett bombnedslag jämt. och så blev vi osams för mr S tyckte att det var ett så in i helvete dåligt tillfälle att ta upp det här på och det var det kanske, och vi storskällde på varandra hela vägen till L, sedan bet vi ihop och bar och släpade och jag bet ihop över L:s opraktiskhet när det kommer till packning och vi tömde lägenheten och spacklade igen hål och städade ur det sista och sedan åkte vi till den nya lägenheten och lastade in allting där och allt gick fort och rätt smidigt. och sedan åkte vi hem och jag frågade mr S hur han tycker att jag ska agera för att det ska bli någon ordning i källaren då, för när jag ber honom göra det i allmänna ordalag så säger han att han ska, och sen händer ingenting, eller möjligtvis släpar han ut en massa grejer ur ett rum och staplar det någon annanstans och så blir det stående där. ja, men såklart så blev han skitsur (eftersom hans svar på hur han tyckte jag skulle agera var att jag skulle ta upp det med honom "som en vuxen människa" och det har jag ju gjort tusen gånger och då händer det ju ingenting, och han vet att jag har rätt och det är väl någon jävla öm tå att trampa på då. och jag har erbjudit mig att hjälpa till, men det får jag inte för han har någon löjlig jävla machoattityd att här ska minsann ingen annan behöva ta hand om hans skit och det är väl behjärtansvärt som tanke men inte speciellt väl fungerande i praktiken då eftersom han är så jävla dålig på att ta tag i saker som är jobbiga eller tråkiga).

ja, så vi grälade och sedan stängde jag in mig i sovrummet och grät hysteriskt i en evighet tills jag nästan inte fick luft och sedan ringde telefonen och då var det L som grät och hade fått ocd-panik och jag fick liksom bara stänga av hela skiten, min egen då, och vara support och stöd i en och en halv jävla timme eller nåt och sedan orkade jag inte ens gå upp igen utan låg kvar i sängen och grät och somnade.

och idag vaknade jag och gick upp och gav hundarna mat och släppte ut dom i trädgården och åt lite frukost och i normala fall hade jag satt bröddeg på jäsning och gått en långpromenad med hundarna men idag hade jag fått nog. JAG ORKAR INTE. så jag gick och lade mig igen och här ligger jag. med huvud som känns som att det ska spricka, med tårar i ögonen och tryck över bröstet och med panik över allt som jag måste man fan inte ORKAR just nu.