jag säger som AnnA, man vet snart inte om man ska skratta eller gråta på jobbsituationen. den koncern som äger företaget jag jobbar på har en person anställd som ska sköta information. igår skickade denna person ut ett personalmeddelande "till alla anställda", men istället för att använda gruppfunktionerna i outlook så skrev hen bara in mailadresserna till de personer hen trodde sig veta jobbade på vårt företag, med påföljd att informationen inte gick ut till alla. känns ju som att vem som helst skulle kunna ha gjort detta bättre och proffsigare, och då är det alltså utfört av en person som har som sitt jävla jobb att hålla på med information.
vad informationen innehöll? tja, samma skit som alla våra personalmeddelanden verkar innehålla nuförtiden, information om att den och den är uppsagd på grund av omorganisation. snart är det inte en kotte kvar, men samma mängd arbete återstår förstås ändå.
igår hade vi möte om hur vi ska sköta vissa administrativa sysslor, eftersom en sådan tjänst också försvinner inom kort, det där mötet där jag liksom fick tjata mig till att vara med på. sjukt jobbig stämning eftersom en person i den gruppen är en riktig mästare på passiv aggressivitet, vilket sprider sig i hela gruppen, och å ena sidan heter det att "vi måste hjälpas åt över avdelningsgränserna", men sen har man liksom ingen förståelse för att alla kanske inte bara kan släppa sina arbetsuppgifter hur som helst för att släcka bränder på en annan avdelningen. min kollega S blev så less på alltihop att hon gick hem efter mötet. jag var väl inte lika less, men speciellt roligt var det ju inte.
åkte hem efter att ha jobbat över, kasade omkring i blötsnö i skogen med hundarna, ringde till L för att kolla hur det var, men då var allt bra och han skulle repa med en kompis. gick hem, tände i kaminen, duschade, poppade popcorn och tänkte att nu jävlar ska jag bara sitta och glo på tv och KOPPLA AV. ja, då ringde L igen, nu med ångest och så följde en och en halv timmes prat om spolknappen på toaletten, fanns det någon möjlighet att den kunde vara smutsig och vad skulle kunna hända om man råkade nudda vid porslinet i handfatet innan man tvättat händerna färdigt? JAG ORKAR INTE MED DET HÄR. men jo, jag måste ju orka.
och sen hann jag väl inte mer än att lägga på så ringde min mamma och undrade varför jag inte hade svarat innan, hade det hänt någonting och vi tänkte väl på att köra försiktigt nu när det var halt och så ville hon ha receptet till mitt bröd eftersom "ni är ju så besvärliga med vad ni äter för bröd så jag tänkte att jag skulle baka det som du brukar baka till helgen". EH, VA? alltså, vi är VERKLIGEN inte besvärliga med bröd eller något annat heller utan vi äter vad som bjuds, så jag fattar inte ens vad hon har fått det ifrån från första början, eller varför man måste sitta i en kvart och prata om jävla BRÖD.
ja, och så är det ju det här lilla besöket i my home town som liksom hovrar över tillvaron. imorgon: jobba som en idiot fram till lunch, sedan hem, packa in grejer i bilen, åka till grannstaden, hämta hyrd lastbil, åka till mina föräldrar. lördag: hjälpa till att gå igenom och sortera generationers skit i garderober och förråd och uthus och lador, lasta virke i lastbilen, åka hem. söndag: lasta ur lastbilen, åka till grannstaden och lämna tillbaks den, åka hem, hämta S-hunden som får vara hos svärmor eftersom han inte får plats i bilen när den är fullastad, och ja, sen är väl helgen i princip slut då. och jag vet ju hur energikrävande det brukar vara att besöka my home town, hur dåligt jag brukar sova, hur det kryper i kroppen och hur dåligt jag brukar må efteråt.
och så kommer jag till jobbet och startar datorn och minns då att den hängde sig innan jag gick hem igår så jag bara fick stänga av utan att spara och när jag återskapar så har ett jättelångt protokoll jag skrev igår bara rubriken och inget innehåll kvar. hurra liksom.
DET ÄR INTE VAD JAG BEHÖVER JUST NU, kan jag väl säga.