när jag fick min jättelånga julledighet beviljad så tänkte jag att jag skulle kunna vila ut ordentligt efter ett rätt slitigt år och återvända till jobbet och vara pigg och utvilad och på hugget och redo att ta itu med en ny säsong.
riktigt så blev det ju inte. jag har bara jobbat en och en halv vecka och det känns som att jag aldrig har varit ledig.
oron för barnen tar energi, det kvittar ju att de är stora och har flyttat hemifrån för längesen. jag vill bara att de ska ha det bra och vara lyckliga och när de inte har och är det så ligger det som en tagg och skaver i hjärtat. hela tiden är tankarna där, hur mår de, kan jag göra något och i så fall vad?
på jobbet är det rörigt och det tar också energi. ingen vet vad som kommer att hända, men det hintas om att något stort och omvälvande är på gång. men det har hintats om det i evigheter nu och det händer absolut ingenting. bokstavligt, alla går och väntar men vi får inget veta för vi är börsnoterade och då är det locket på. fast en del har ju tydligen möjlighet att lyfta på det där locket och se litegrann av vad som eventuellt komma skall och därav uppstår det en massa rykten, som man inte vet om man ska rycka på axlarna åt och tänka att det bara är spekulationer, men samtidigt: ingen rök utan eld.
i vanliga fall är jag helnöjd med min chef, men igår var jag verkligen inte det. jag och S har varit med och förhandlat inför en kommande omorganisation, och vi har flera gånger påpekat att det saknas rutiner för hur arbetet ska bedrivas inom administrationen, att man inte jobbar förebyggande och systematiskt och att det finns rätt mycket brister som behöver åtgärdas. så igår så pratade vi med vår chef om det, för i den nya organisationen ska han även leda och samordna administrationsfunktionen, och så kom vi fram till att vi måste ha ett möte med berörda parter för att göra en nulägesanalys och skapa rutiner för hur arbetet ska bedrivas framöver. JA, så börjar chefen spåna kring vilka som ska vara med på det mötet och jag säger "jag och S anser att vi ska vara med" och S säger någonting om att även om man inte kanske har med saken att göra (vi jobbar ju inte med ekonomi och administration) så kan man ändå inte låta bli att bry sig när man ser att det inte fungerar och att vissa kanske då tycker att man lägger sig i, och jag fyller på med att jag inte tycker det är att lägga sig i utan att ta ansvar för att arbetet flyter på hela arbetsplatsen, och han svarar väl inte direkt på det men han är inte så verbal så det är inget att haka upp sig på.
men sedan när vi ska summera vad vi har kommit fram till så börjar han räkna upp vilka som ska vara med på det här mötet, och det är han själv och S och A och B och C och D och inga fler, inte jag, och är det något jag hatar så är det att bli osynliggjord på det där sättet och det är faktiskt riktigt jävla dåligt av honom tycker jag.
"jaha, tycker du inte att jag ska vara med", säger jag i en lite lättsam ton, och han säger "nej" på ett lite skämtsamt sätt som gör att jag inte riktigt vet om han menar det eller inte, och jag tar till något liknande tonläge och säger att jag kräver att få vara med i egenskap av skyddsombud och då viker han undan med att det var ju så självklart att han inte tyckte att det behövde nämnas. MEN SÅ VAR DET JU INTE ALLS, hade jag inte stått på mig så hade jag inte fått någon mötesinbjudan.
och jag blir så jävla less på detta. det här att man hela tiden måste armbåga sig fram och ta plats och jag tänker surt att han gör så här mot bara för att han vet att jag fan är mycket bättre än han på vissa grejer, till exempel att identifiera svaga punkter i flöden och styra upp och skapa ordning och reda och få saker gjorda och se till att andra gör det dom ska, och att han inte vill att jag ska ta den platsen eftersom det är han som borde ha den istället, och för att jag inte går omkring och är ödmjuk och till lags hela jävla tiden, och så tänker jag ännu surare att ska det här vara tacken för att man bryr sig och att jag ska fan söka ett annat jobb där jag blir uppskattad efter förtjänst.
och i natt snöade det och nu är jag så jävla less på vinter och oxveckor och hela skiten. och jag har rövmycket att göra och på fredag ska vi åka till my home town och det ser jag inte alls fram mot just nu, jag vill bara kura ihop mig i fåtöljen framför kaminen och läsa och sova och aldrig mer gå ut.
ja, lite så har jag det just nu. det kan väl bara bli bättre antar jag.