ja, då var det måndag igen. en vecka har jag jobbat, men just nu känns det som att jag aldrig har varit ledig. L tar så mycket energi just nu. han ringer, det är bra. jag försöker vägleda, stötta, finnas där. det går, men herregud vad det tar kraft. varje samtal tar minst en timme där vi pratar om exakt samma saker, toaletthygien på atomnivå, vad som skulle kunna hända om man skulle missa att tvätta en fläck på sina händer, sannolikheten för att man skulle råka glömma att tvätta sig, sannolikheten för att man skulle göra fel när man tvättar sig, det är en geggig cirkel där samma saker ältas och upprepas och varje gång vi pratar är det som att han vill att det ska finnas en quick fix till att lösa hans problem, och det gör det ju inte.
det är så jobbigt och då är det ju inte ens mig det är synd om. men det är en sak att hantera hur jag mår, och en helt annan sak att hantera sitt barns ångest. och så känner jag att jag måste vara extra mycket närvarande hos N också nu, hon som är nyseparerad och hennes pappa som inte bryr sig ett piss om henne och aldrig har gjort det, men just nu är det kanske extra tufft och hon måste ju känna att hon har NÅN.
och jag går sönder lite grann hela tiden i detta. och så blir jag helt orimligt irriterad på min syrra när hon åker hem till våra föräldrar och rensar och röjer och lägger ut saker till salu på facebook fastän vi har sagt att vi ska göra detta tillsammans nästa helg. jag vet liksom inte ens varför jag blir irriterad, jag vill inte ha någonting av det hon lägger ut till försäljning och det är väl bra att hon hjälper dom så slipper jag. så det finns liksom inte ens någonting att bli irriterad på, men det är väl någon slags överslagshandling kanske. och nä, jag säger förstås ingenting om detta till henne eller någon annan. jag gör som jag alltid gör, biter ihop och ler och säger att allt är bra.