sitter på jobbet, är frustrerad för att jag inte kommer vidare på grund av att jag väntar på att andra människor ska förse mig med information och andra människor uppenbarligen prioriterar annat just nu.
jag är även frustrerad över L. han mår dåligt, har jättemycket tvångstankar och ångest och vad gör man? vi har pratat-pratat-pratat om detta hundra gånger tror jag, men jag är ju ingen psykolog, jag vet inte hur man hanterar sånt här. igår var han på något bedömningssamtal hos någon på psyk, men i och med att han ska flytta till en annan stad om några veckor så skrev de bara en remiss till psyk här och det är han ju inte hjälpt av för stunden, förhoppningsvis på sikt men det är ju NU han mår så dåligt. och det känns riktigt vidrigt, vi har ju varit så glada för att det har gått så bra för L, för att han har kunnat bo själv och sköta allt från studier till ekonomi och myndighetssamtal och städning och matlagning som "vem som helst" trots sin diagnos. i flera år nu har allting gått så bra och så kommer ett sånt här bakslag som han inte haft på många år. som gick hyfsat att hantera när han bodde hemma och man hade koll, men nu när han bor själv och dessutom i en annan stad så kan han ju duscha tjugofem gånger om dagen utan att någon märker det.
vi pratar och resonerar om hur han ska försöka tänka för att bryta mönster och så känns det lite bättre och jag säger att han får ringa mig precis precis precis när som helst, men sen när han fastnar i tvångstankarna så gör han ändå inte det för då blir han blockerad.