Jag kämpar på med ett styrke/teknikprogram. Det är ganska roligt, det finns något meditativt i att stå ensam med sin stång och nöta övningar som jag gillar men det är inte direkt energigivande, inte ens när man tar rätt tunga vikter och blir lite nöjd med sig själv. Eftersom coacherna sällan finns på plats, filmar jag mig själv för att kolla formen.
Den ser oftast inte särskilt bra ut, men den blir bättre. Jag måste lära mig att landa djupare helt enkelt, vilket är både en rörlighet- och modfråga. Just nu vågar jag inte fånga mer än kanske 18 kg över huvudet i djupet och av någon anledning glömmer jag bort att knäböja när clean-vikten passerar 50 kg.
Det är i och för sig bra eftersom det förmodligen innebär att jag har mycket mer att ge om jag bara nöter in tekniken. Så jag nöter. Och står utanför de roliga flåspassen och utanför gemenskapen. Ofta med lätt värkande rygg också, den blir trött och vill inte vara med lite för ofta för att det ska kännas roligt.
Inget känns faktiskt särskilt roligt.
Jag gråter för så lite. Jag gråter när jag läser om familjer, jag blir avundsjuk på människor som har ett hem och en partner. Jag skruvar upp mina egna hyllor och känner ensamheten som en liten rutten korv i bröstet. Mina bästa vänner diskuterar hur tungt och svårt det vore om deras partners lämnade dem och jag sitter tyst och stirrar mot en vägg.
Lördagen närmar sig och jag vet att jag måste ta ett jobbigt samtal innan dess, men jag är så fruktansvärt ynklig inombords att jag inte vet om jag kan.
Igår hörde jag om ett självmord och jag grät för den personen som gått bort men jag grät också för mig själv, för att självmord aldrig kan bli ett alternativ. Inte ens det har jag.