Jag har alltid gillat nyår, ändå. Lite hysteriskt förstås, och man ska vara på Rätt Fest osv men oftast har det blivit lagom trevligt och bra och jag har alla år sedan typ 15 års ålder haft en partner att fira med och vakna upp med nästa dag.
Förra året var jag ensam singel på en par-fest där jag inte kände de flesta och det var inte toppen. Fyllan blev mer depp än glad och vid nyår kramade jag nästan ingen alls, förutom N. Jag var bakis hos N och hennes kille och hade ingen som helst ordning på mig själv och mina känslor. Men jag var ändå lite glad och förväntansfull inför 2014.
Det hade jag nog inte varit om jag vetat att jag ett år senare skulle må så här. För första gången känns det bästa alternativet som att nyårsafto dricka ett par rejäla whisky och dra täcket över huvudet och inte komma ut igen förrän det är 2015. Vad skönt det vore om man kunde ta av sig sin depression och lägga undan den som ett klädesplagg som inte passar längre.
Jag har i princip inga nära vänner längre eftersom jag inte anförtror och därför inte får några förtroenden. Jag pratar ytligt men jag går aldrig på djupet för det tar för mycket tid och kraft. Orkar jag låtsas en hel nyårsafton? Ja, det gör jag väl.
Nu ska jag först bara låtsas en hel julhelg, inför familjen.