För nån månad sen fyllde jag i en ansökan om sån där studentterapi och idag fick jag samtal om att jag är välkommen på ett första koll-samtal. Det känns bra och nervöst och välbehövligt.
Sedan några dagar tillbaka har jag inte längre molande verk i ryggslutet utan istället en återkommande, vågformad smärtrörelse någonstans runt bröstbenet. Ibland på vänster sida men oftast mer åt höger. Den kan pulsera i takt med mina steg när jag går hem från tåget och mina tankar ränner runt som ledsna illrar. Den kan hastigt dyka upp när någon pressar mig på en mötestid som vi måste ha eller ett beslut som jag måste fatta eller något som borde måste skulle ha gjorts för flera veckor sedan.
Igår tog jag helt kort upp det med min chef som genast bokade in en tid för ett ordentligt samtal med mig nästa vecka. Det är ju bra. Men jag vet inte om det stressa av jag behöver (eller jo, det behöver jag förstås), jag tror mest att jag behöver ta tag i några samtal som ligger och sladdrar runt mig.
Men det är svårt. Man kan bli den bittra enmansföreställningskaraktären i Vänner som ställer sig på scen och skriker WHY DON'T YOU LIKE ME. Varför frågar du inte hur jag mår? Hur kan du gå när jag gråter? Varför glömmer du bort mig? Glömmer du bort mig, eller är jag bara för tyst själv?
Skulle jag beskriva känslan som jag oftast har, så är den ungefär som att ligga ensam under en sträv filt på ett kallt golv samtidigt som man befinner sig någonstans mellan en rejäl utkräkning och nästa våg av illamående i en tredagarsmagsjuka. Det är ensamt, det är kallt och inget är roligt. Inte ens det som är roligt är riktigt roligt. Och även om man mår lite, lite bättre för tillfället så vet man att snart kommer man att må riktigt, riktigt dåligt igen och det obehaget är nästan lika stort som det våldsamma illamåendet som är på ingång. Det finns lättnad att få, men den innebär att stå hukad över en toalett och häva ur sig kroppsvätskor så lättnad är kanske fel ord.
Några saker jag bör undvika att tänka på: luciafest, jullov, nyårsafton.