Tror att Lars Norén sagt något om att gå på sig själv som på tunn is. Ungefär så känns det nu, där jag trevar runt i tillvaron. Hela tiden en millisekund från panikslagen gråt och den enda som får se den är x. Han har tröttnat, det märker jag ju. Han har slutat säga att jag får höra av mig när jag vill, det finns ju en gräns för hur ofta man faktiskt klarar av att den man säger så till hör av sig. Någon som ringer och bara deppar i luren är inte rolig. Inte heller är det lätt att umgås med någon som plötsligt från ingenstans lägger sig ner och gråter tröstlöst och vägrar tala om varför. Hur talar man om varför? Det gör ont överallt och framtiden känns nattsvart.
Det är november, säger rösterna som jag tänker skulle försöka trösta mig om jag öppnade upp för någon mer. Allt känns mörkt och grått och ledsamt i november. Men det är ett bagatelliserande av det jag känner inombords, som gör mig förbannad innan någon ens har sagt det.
Från den 27:e juni, är mörket där. Melissa Horn på scen, Du är nog den sjunger hon och jag gråter pang från ingenstans. Den femte juli står jag på en klubb med telefon i hand och känner paniken stiga och sjunka inombords. Ingen får se så till slut går jag hem och klockan är tre på natten och det gör så ont att jag inte kan andas.
Juli är inte direkt mörkrets månad. Det är ljust hela tiden, det var en sån fantastiskt solig och vacker månad, varm och gyllene. Jag grät. Augusti, med födelsedag. September. Den vaga oron. Sen hittade jag orons kärna och sedan dess bara mörkt.
Varje gång x går utan att jag är tröstad, för någon gång måste han ju gå, varje gång han inte ringer eller skriver eller frågar hur jag mår, gör det exakt lika ont inombords. Knivar, syra, nålar, vad som helst.
Jag kan vara glad i stunden, tillräckligt glad för att ingen ska se och undra. Men jag är inte lycklig. Trivs du i nya lägenheten då? Den är ett hus, inget hem. Den är fantastiskt, men jag tänker bara på en scen ur Gilmore girls, där Lorelei står i sitt nyrenoverade garage som Michel och Sookie och hon har fixat till och Sookie ler och säger Is it turning into exactly what you had in mind? Your special, all-you, alone place? och Lorelei stirrar tomt mot vägen och säger Yeah. It sure is.
Där är jag, ovanför taken, i mitt special alone place och gråter in i kuddar, mattor, på golv, i säng, soffa och vid skrivbord. Ingen får se och ingen får veta. Stoltheten sitter djupt. Jag går på mig själv som på tunn is.