Hösten går. Jag har ägnat större delen av tiden bland flyttlådor. Sorterat, slängt, skänkt bort och tycker ändå att det är för mycket att packa ner. Två vändor till återvinningscentralen med en stor volvo, fyra vändor med kassar till Stadsmissionen och ändå har jag tusen lådor och påsar och väskor (och möbler! hur har jag fått plats med allt? stolar, bord, små byåer och bänkar, sängen, bokhyllor, spegel, stor byrå... SAKER) som tar upp halva lägenheten.
Jag har hämtat ut mina nycklar och tittat på den nya. Flytten är så nära nu. Känt mig livrädd och inte riktigt kunnat förklara varför. Känt mig lite ensam också, det är fortfarande bara jag som har sett den nya och tänk om jag inte sett något som är självklart för alla.
Jag måste ända tro på det här blir bra och en nystart. Att jag slipper en vinter till ute bland höghusen, slipper de där 20 minuterna vagn till tåget. Kan promenera till station om jag vill nu. Morgonpromenad i soluppgång, det har jag längtat efter (även om det väl dröjer till april sisådär nu för att tajma mina pendeltider...). 20 minuter istället för i bästa fall 40 till träningsstället.
På sätt och vis känns det som att jag tar med mig det bästa från den här lägenheten, de fria vidderna och himlen, och att jag nog inte kunnat byta bort den mot något annat (fast obs den utsikt jag har nu går inte att hitta nån annanstans tror jag)(men min nya är också fin). Jag kommer att sakna skogen ENORMT dock. Fina, storskogen med både trygga vägar och småstigar, utmätta spår och terräng, svamp och spindelnät.
Jag får väl hälsa på den, eller nåt.
Annars har september och oktober bjudit på en långsam, långsam återgång till träning. Idag kunde jag frivända på vikter som ändå böjar närma sig de jag hade innan min ryggskada och jag kunde göra hopp som jag kunde innan min knäskada.
Happy.
Happy-ledsen. Det går så upp och ner nu.