Dag för dag

Dagarna går.
Det är svårt att veta hur jag mår. Det mesta går ju bra och då är det ju bra. Jag gör väldigt lite och då är livet lätt.

Men något jag tänkte på i morse är hur mycket jag älskar mina barn. Ja, det är väl inget nytt. Men nu känns det. Kanske hittar jag bara på. Tidsperspektivet är lite skevt. Men det känns som om jag under en tid inte orkat med mina barn. Det har känts som om de har ätit upp mig. Och jag njutit av stunderna då de inte varit runt mig. Hur jag nästan fått panik då de ska komma hem efter varit borta. Hur jag haft svårt att sova bredvid dem.

Och nu flödar det bara ur mig. Jag behöver röra vid dem en massa. Jag skrattar med dem. Har tålamod. Uppskattar tiden tillsammans med dem. Och det känns så jävla skönt. Så skönt att tycka om när de båda vill sitta i mitt knä... samtidigt. Och inte få panik utav det.
Det känns riktigt bra att längta efter sina barn, trots att de bara varit på dagis över dagen. Att bli glad när de skuttar in i huset. Inte bara glad på ytan, utan på riktigt ända ner i själen glad.

Sambon är mitt uppe i den värsta perioden på hans jobb. November/december är alltid tiden då han är som mest slutkörd.
Jag hör hur han ryter åt barnen när stubinen brinner upp. Herregud, jag lät så där hela tiden. Jag vet inte hur många gånger per dag jag exploderade. Vad som helst kunde få mig att bara brista i atomer.

Ett steg i rätt riktning.