och så börjar en ny vecka i det här ekorrhjulet. det är inte så att jag direkt vantrivs, men just nu känns tillvaron mest seg och trög och oinspirerad. det finns liksom inget jättekul att se fram mot inom överskådlig framtid, det är mest all work and no joy för hela slanten. en månad till jul, det känns som en evighet och det känns trist att redan nu behöva jobba mentalt med hur dygnet med mina föräldrar ska hanteras på bästa sätt, så att inte tillvaron brister, så att inte allting faller isär till...vad? jag vet inte, men det är nog inte till det bättre. bättre att hålla masken, hålla skenet uppe, låtsas att allt är så jävla bra; det är enklare även om det tär på krafterna både innan, under tiden och efter.
i helgen hade vi lite kalas för mr S och hans kompis och det var väl rätt trevligt även om mr S-kompisen är en person som liksom utstrålar...ingenting. han är liksom helt utan driv, tar inga initiativ till någonting, sitter bara i soffan och svarar på tilltal och är dessutom en sån som stannar i evigheter. bor man på landet som vi gör så är det ju nästan självklart att gäster sover över om man tänker middag med vin, såvida inte ens gäster bor alldeles i närheten och det gör ju aldrig våra. men sen går liksom hela söndagen också innan han mumlar något om att han kanske borde ge sig av hemåt. han och mr S äter frukost och läser söndagstidningar i timmar, och jag menar bokstavligen. och sedan kan de på sin höjd masa sig över till soffan och så blir de sittande där. kanske spelar de något tv-spel eller kollar på någon film, och sen är det kanske dags att fika eller äta lunch och då flyttar de sig i slow motion över till matbordet igen och sådär håller det på. och det kryper liksom i mig av all den här slöheten och bristen på energi, den här tillvaron där hela dagar går utan att någonting vettigt blir gjort. strängt taget är det ju inte min sak och JAG gör ju saker för mig själv, är ute med hundarna, läser böcker, surfar, fixar med mitt. det går ingen nöd på mig, men helt bekväm med tillvaron en sån här helg är jag väl inte direkt.
igår jagade jag i alla fall ut dom i trädgården och satte varsin spade i händerna på dom och så flyttade vi lite buskar och tog in trädgårdsmöblerna och såna grejer.
i lördags morse var jag iväg och spårade med hundarna tillsammans med några från brukshundklubben. vi var fyra personer som skulle samsas om ett fält, då bestämde vi en tänkt linje från A till B som skulle dela fältet i halvor, sedan bestämde vi att jag skulle ha ena halvan till mina två hundar och de andra två den andra halvan till sina två hundar så att alla fick varsin fjärdedel att disponera efter eget huvud. SOLKLART, kan man ju tycka och så skulle vi börja lägga våra spår. eftersom man inte kan snitsla på fält som man gör i skogen så lade vi snitslar på marken där spåren började och sedan gick vi åt varsina håll. sedan fikade vi och tränade lite och sedan var det dags att gå spåren. jag började med minsting och det gick strålande. sedan gick jag och satte in honom i bilen, tog ut valpen och gick längs med vår tänkta linje för att komma till hans spårstart. då fick jag se en av de andra komma från "sin" fjärdedel mot linjen, plocka upp någonting som såg väldigt mycket ut som min snitsel från marken och började gå mot där vi parkerat bilarna medan hennes gubbe stod kvar och velade. så möttes vi och hon frågade om det var min snitsel som legat där, och ja, det var det ju, hon visste ju att jag skulle lägga två spår på den andra halvan av fältet, men hon bara: ja, jag visste ju inte vems den var och den kan ju inte ligga kvar för då blir inte bönderna glada. nähä, men tack för den då. hennes gubbe som i alla fall fattat att den där snitseln inte var någon tappad eller kvarglömd grej, stod ju åtminstone kvar ungefär där den hade legat så att jag visste ungefär var spåret skulle börja. men samtidigt hade de ju båda två trampat omkring i min spårstart så valpen fick ett litet helvete att reda ut vad som var vad och vilket spår han egentligen skulle följa, för ingen var ju exakt säker på vid vilken av alla miljoner grästuvor den där snitseln egentligen hade legat innan kärringen fick för sig att plocka upp den. men sen gick det bra förutom att jag tror att han genade i en vinkel. men han fixade att gå över kaninhål och allt möjligt utan att tappa fokus och han apporterade alla pinnar han hittade, så jag var mer än nöjd. sedan kom jag tillbaks till bilarna, gubben hade då i alla fall den goda smaken att fråga om det hade gått bra "trots att de varit där och trampat runt" medan kärringen bara låtsades som ingenting. så dålig stil även om det inte var med flit. men att gå i någon annans spår är väl det största no-no man kan göra i såna sammanhang så en ursäkt hade faktiskt varit på plats. men folk är ju som de är. idioter.
nästa idiot som mötte upp var svärmor. mr S hade ordnat så bra att han bjudit hem henne när jag inte var hemma, men hon är ju också en sån som stannar i evigheter så jag fick ändå stå och umgås hemma på gårdsplanen och utstå en massa inviter att vi kunde väl komma och hälsa på någon gång, det hade väl varit trevligt. BLÄ. orkar inte.
sedan har vi hängt hemma hos N och D, så nog har det varit socialt den här helgen. nu ska jag ta tag i mitt liv, tycker jag har använt november och mörker och stress och jobbig säsong lite väl mycket som ursäkt för att lata mig och äta mer än vad jag borde. det är ingen katastrof än, men nu måste jag strama upp och ta tillbaks mina rutiner.