det är lurigt, det där med mat och ätande. jag tycker ju inte att jag har några direkta issues kring mat, åtminstone inte med tanke på att jag levt med ätstörda personer runt mig under min uppväxt. så visst är det laddat, men ändå inte, jag tycker inte det har så mycket med mig att göra faktiskt. jag äter hyfsat sunt, kör oftast tallriksmodellen, mycket frukt och grönt, får inte noja och ångest om jag äter efterrätt eller tar en extra portion någon gång. mat är gott och inte alls kopplat till obehag.
lite för gott ibland, dock. för ungefär ett och ett halvt år sen började jag med 5:2, eftersom det där måndagsexemplaret till kropp som jag har begåvats med envisas med att gå sönder hela tiden och omöjliggöra alla långsiktiga träningsplaner. så ett och annat kilo har väl smugit sig på under de här senaste åren, men det tycker jag att jag styrde upp bra med 5:2. gick ner ungefär det jag ville gå ner (jag har ingen våg utan går mer på känsla och hur kläder sitter) utan några större bekymmer, det tog väl kanske ett halvår i sakta mak. MÅDDE BRA, kände mig snygg eller hur man nu ska säga. jag är väl ingen man vänder sig om efter på gatan, men utifrån dom förutsättningarna då. jag kunde titta mig i spegeln och tycka att tja, det är väl inte så illa, det duger väl.
jamen det var ju bra? men så plötsligt smög sig något annat in. plötsligt började jag slarva med maten, jag vet inte varför men jag gissar på någon slags reaktion på stress, överjävlamycket att göra både på jobbet och på fritiden, allmänt psykiskt påfrestande stämning på jobbet under lång tid, för jag kan inte bara skylla på november och mörv, det har ju pågått under längre tid än så. det här att jag plötsligt börjar tänka att äh, det är väl inte så farligt om jag tar en macka till, jag har ju ändå mina lågkaloridagar. och på lågkaloridagarna: äh, jag kan väl ta ett digestivekex till kaffet, eller: äh det kvittar väl om portionen i lunchlådan råkar vara lite större än vad den borde, det har ju ingen betydelse när det bara är en enda gång. bara det att en enda gång plötsligt var nästan hela tiden. och plötsligt: äh, den här veckan kan jag köra 6:1 istället för 5:2, och några veckor senare: äh, den här veckan skippar jag 5:2, jag har pms, det är för stressigt, jag orkar inte.
inget av det där är ju någon katastrof när det bara är någon gång då och då. man går ju liksom inte upp i vikt för att man tar en pepparkaka till fikat någon enstaka gång. men när "äh, det spelar väl ingen roll" nästan blir ens nya livsstil. när man hela tiden hittar på ursäkter för att frångå sina rutiner. och när man plötsligt en dag får för sig att de där byxorna som satt så bra plötsligt inte är lika sköna längre. då är det banne mig dags att sätta ner hälarna i backen. även om det är stressigt och november och mörv.
så igår laddade jag ner en kaloriräknare. igen då, jag hade en när jag började med 5:2 för att hålla koll, men efter några månader så tyckte jag att jag hade ett hyfsat grepp om hur mycket som ryms i de där 500 kalorierna och att det var lite bökigt att hålla på och logga allt man stoppade i sig. men effekt hade det ju, för mig är det ett jättebra verktyg för att skapa struktur och planer och inte ramla ner i ett slött ähdetspelaringenroll-tänkande. så nu får det bli en ny vända med matdagbok för att återskapa de gamla och goda vanorna igen. träna som jag vill kan jag ju fortfarande inte, ryggen är bättre men inte bra, FAN VET om den någonsin kommer att bli sig lik igen eller om jag måste acceptera att det är så här nu. men okej, jag har väl någorlunda accepterat (men under protest) att kanske aldrig mer kunna löpträna eller springa några lopp, OKEJ DÅ. så jag kör mitt sjukgymnastikprogram, jag cyklar till jobbet ibland, jag går mina hundpromenader och så får det väl räcka med det. men jag vill ju ändå ha en kropp som jag kan titta på och vara hyfsat nöjd med, som jag mår så bra jag nu kan må när förutsättningarna är som de är. och det är ingen idé att vänta till nästa vecka eller efter jul eller så, livet pågår ju för fullt här och nu.
men det här är känsligt och lite jobbigt att skriva om. jag har i hela mitt liv med flit undvikit att prata om mat, kalorier, viktuppgång och viktnedgång fastän jag märker att andra människor är helt obesvärade med att prata om sina dieter och sina viktväktarbesök. men för mig är det skamligt och enormt värdeladdat och det är väl inte speciellt långsökt att tro att det har med min uppväxt att göra, detta ständiga smusslande med vad man äter och vad man inte äter, att ha mat som bestraffning och mat som belöning men belöningarna har ett pris som måste betalas med nattsvart ångest och svältkurer. fyfanfyfan vad jag inte vill gräva i det där. någonstans har det väl tagit vägen, även om jag tycker att jag kan förhålla mig riktigt bra till maten. bara jag kommer ur det där ähdetspelaringenroll, och det räckte uppenbarligen med ett par byxor som inte satt lika skönt som vanligt för att den känslan skulle försvinna, november och mörv till trots.