ni som läst länge minns kanske H. ex-H, psykopat-H, en person som fick fem år av mitt liv helt i onödan. nej, inte i onödan, för jag lärde mig mycket på den resan. bland annat hur lätt det är att bli manipulerad alldeles åt helvete fastän man alltid trott att man är en stark person som inte låter sig manipuleras. hur lätt det gick att gradvis flytta all skuld till sig själv, det var väl klart att det var mitt fel att det blev bråk, jag var väl inte så lätt att leva med helt enkelt. och det förunderliga i hur jag plötsligt ändå klamrade mig fast vid det där, inte ville att det skulle ta slut fastän det uppenbarligen inte alls var bra. hur jag till och med, efter att hans otrohet avslöjats, funderade i banor som "kan man förlåta och gå vidare" fastän jag alltid sagt att otrohet är ett svek som åtminstone jag inte kan förlåta. andra kanske kan, men inte jag, been there done that och nej, det funkar liksom inte. och så stod jag ändå där och liksom förhandlade med mig själv om det inte ändå gick att rucka på denna sista princip för att få behålla ruinerna av ett förhållande med en man som konstant ljög, provocerade, manipulerade, skuldbelade och underminerade hela min tillvaro. så långt kan det alltså gå utan att man nämnvärt reflekterar över att allting kanske inte är som det ska, att kriterierna för ett bra förhållande faktiskt inte är uppfyllda på en enda punkt, och lik förbannat så tänker man inte ens tanken på att göra slut. märkligt.
jag minns fortfarande energin som liksom riktigt strömmade in när den där första förlamande känslan av chock och sorg började sjunka undan. all ork jag lagt på att läsa av, balansera, försöka kompromissa, resonera, undvika och lösa konflikter genom logik och resonemang. det funkar ju inte, inte konstigt att jag gick omkring och var så förlamande trött jämt, jämt, jämt. allt jag orkade göra efteråt, hur roligt allting blev när jag nu inte var tvungen att gå omkring och invänta nästa grej som jag gjort fel, nästa grej som skulle upp på agendan och synas i sömmarna och kritiseras och avfärdas som någonting som bara idioter kunde göra, det kunde vara allt från hur man diskar till ifall man ska byta batteri i brandvarnaren varje år eller ej. det spelade liksom ingen roll vad eller hur jag gjorde någonting till slut, mitt sätt var ändå alltid fel. så mycket tid och ork jag fick lägga bara på att försvara såna grejer hela tiden, jag tyckte det var så obegripligt att vi alltid lyckades hamna i de här situationerna men det var väl mitt fel då, tänkte jag väl.
så läste jag boken "är du gift med en psykopat?" och det var som att lägga ett pussel av insikter, allting stämde och hamnade på rätt plats i ett tydligt och utkristalliserat mönster. så skönt det var att få någon slags bekräftelse. det lärde jag mig också på den resan.
det är längesen nu, snart åtta år sen som han gick ut genom dörren från min lägenhet med sina kläder i en väska och några plastpåsar där jag i vredesmod tryckt ner vartenda klädesplagg som var hans, rent och skitigt om vartannat, snart åtta år sedan som jag stod där i hallen och skrek att om han någonsin visade sig här igen så skulle jag fan i mig slå ihjäl honom. och han dök aldrig mera upp, aldrig mer. jag tänker på det ibland och folk frågar ibland. hörde han aldrig av sig? nej, det gjorde han inte. jo, han ringde en gång några månader efter att han stack, från ett okänt nummer, men så fort jag hörde att det var han så slängde jag på luren. efter det: ingenting. och folk brukar förundras, och jag med. vi bodde ju ändå ihop, ville han inte ha sina grejer? jo, det tycker jag med faktiskt var jättekonstigt, så jävla fixerad vid sina ägodelar som han var, det var ju liksom skivor och musikinstrument och datorer och märkesprylar för tiotusentals kronor som han lämnade, plus alla personliga tillhörigheter då som folk i allmänhet sätter högt värde på; gamla foton, brev, betyg, fan, han hade väl aldrig slängt en pinal i hela sitt liv, han hade ju så jävla mycket grejer att vi till och med fick hyra ett extra källarförråd för att få plats med all SKIT som var hans och då hade jag ändå två källarförråd som i princip stod tomma eftersom jag inte har den där hamstergenen. men nä, han hörde aldrig av sig igen. om jag hade varit han så hade jag kanske, efter ett tag när allt lugnat sig, bett någon av våra gemensamma vänner att agera mellanhand, men nä, han var ju uppenbarligen inte jag.
och ingen av våra gemensamma vänner hörde av honom heller, i alla fall inte vad de berättade för mig. som jag fattade det så flyttade han hem till sina föräldrar ett tag och sen skaffade han, eller dom, en lägenhet i den stan där han bodde när vi träffades, och jag gissar väl att han återgick till sitt gamla jobb som han tagit tjänstledigt från för att plugga i min stad. SKIT SAMMA för min del skulle jag vilja säga. fast lite kollar jag ändå, oklart varför men det är väl ungefär samma funktion som när man petar i ett sår fastän man vet att man inte borde. nu har han inte facebook, så det finns inte så mycket att peta i och det upptar ju ingen stor del av min hjärna, den där undran över vad som händer i hans liv nuförtiden. inte för att jag bryr mig om det SÅ, jag tror mest att jag är ute efter tecken på att han lider, jag vill att han ska lida. gärna ha ett miserabelt liv, ett tråkigt jobb och inga vänner.
inte för att facebook skulle vara informationskanalen där folks lidande exponerades, men har man inte facebook finns ju ännu mindre att spekulera i. men så satt jag och slösurfade runt lite utan någon speciellt syfte. fick syn på ett namn som verkade bekant, hette inte H:s brorsas tjej så? nej, det var visst inte hon, men nu fick jag idén att kolla om hans bror fanns på facebook och se på fan, det gjorde han, och se på fan, där fanns syrrorna med, och se på FAN, där dök väl H-jäveln upp på en bild också från något semesterfirande, där satt han med armen om någon tjej och såg ut precis som han gjorde för åtta år sedan när jag sist såg honom. "brorsan och hans XXX" hade en av syrrorna skrivit som bildtext och jag tittade på bilden, jag tittade på H:s breda självsäkra leende och hans iskalla grå ögon och kände bara äckel, jag tittade på tjejen som såg så glad och förälskad ut och tänkte: stackars jävel. hennes kompisar, gissar jag, hade kommenterat bilden med "wow, vilket KAP" och "mmm, vilken läckerbit" och liknande och jag undrade om hon kände sig lika löjligt glad och liksom stolt som jag gjort när någon sagt något liknande om H till mig.
och sedan stängde jag av datorn, lutade mig tillbaks och bara andades.