Vi fortsätter

Dag tre. Dag tre av jag vet inte vad. Den här veckan? Den här månaden? Det här livet? Nä. Inte livet. Vi behöver ju inte överdriva.
Det är hur som helst en dag. I raden.

Hur mår du?
Vilken fråga egentligen. När? Just exakt nu? Eller en minut sen? En timme sen? Eller stunden jag mådde som bäst? Eller sämst? När?
Jag vet inte hur jag mår. För jag mår alltihop.

Du låter bättre.
Ja. Jag kan ju prata. Så det är bättre. Jag gör något annat än grinar i soffan. Så det är bättre. Men jag vet inget. Jag orkar inte fatta några beslut. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte göra val. En sak i taget, då går det. För det mesta.

Du brukar ju bli lite nere i november.
Ja. Det brukar jag. Men jag är inte så ledsen.
Va? Inte?
Nä. Bara för att jag gråter betyder det inte att jag är så himla ledsen. Jag gråter för att jag inte orkar göra något annat. Jag gråter för kroppen bli slut av att inte kunna andas. För att kroppen blir helt körd när hjärtat rusar som om jag vore jagad. Och i måndags hade jag kanske 20 stycken minirusninar på hjärtat. Ett antal anfall av andnöd. Och då finns där inget kvar än att gråta. Men jag är inte särskilt ledsen. November. Eller inte november.

Idag har varit en bra dag. Tror jag. Jag har gjort bra saker. Hoppas det ger bra resultat.
Det var frukost på dagis. Jag och barnen tog oss dit utan att stressa. Ett litet utbrott fick jag med tillhörande hjärnbrand och hjärtklappning, men det gick över fort. Ungarna stod och tjafsade, det var vad som fick hjärnan att brinna till.
Men vi tog oss dit. Ungarna på sitt fantastisk humör. Jag satt är i lugn och ro och åt frukost. Pratade med några mammor. Om ditten och datten. Vid nio var jag klar och gav mig av.

Istället för att åka hem åkte jag till Hellasgården. Började med en kopp kaffe när jag kom dit. Sen 1½ timmes promenad i skogen. Valde bara en av de markerade rutterna utan att bry mig om vilken jag hade valt. När det gått 45 minuter utan att rutten verkade vända tillbaka gjorde jag det. Kollade med Google-maps att jag inte missbedömt orienteringen och egentligen var ganska nära startpunkten. Men jag hade rätt. Jag hade gått rakt bort från Hellas.
Kom tillbaka lagom till lunch. Det blev gulasch som var stark.

Därefter betalade jag 60 kronor för bastu. Bytte om till löpkläder och tog en femma innan jag hoppade in i bastun. Jag hade tänkt att hoppa ner i sjön, men det gick inte. Jag verkar inte vara vinter eller höstbadare. Så jag satt bara ute på altanen och tog det lugnt. Först hade jag svårt att slappna av, men tillslut var den där. Den där dåsiga avslappningen som kommer från att gå in och ut mellan varmt och kallt. Ingen stress. Ingen press.

Det låter ju bra. Eller hur. En dag helt till mig själv. Men inte vet jag. Kanske är allt jag egentligen orkar är att ligga i soffan. Vi får se. Men imorgon ska jag till läkaren.
Inte vet jag vad jag ska säga. Börjar väl med några ord och ser vart vi hamnar.