Och där var väggen

Helgen var en sån där helg som det finns så få av nu för tiden. På lördagen hjälpte jag först syrran och hennes familj att flytta. Jag gillar att vara flytthjälp. Inte kanske så mycket att flytta själv. Men att vara flytthjälp. Att få släpa grejer i en annan persons rätt så stora dag.
Sambon och Grodan var på Monster Jam med farfar. Och Tusse var med farmor.
Så när det var färdigflyttat åkte jag hem till ett tomt hus. Så skönt! Hoppade in i duschen och gjorde mig ordning för kvällen. För kvällen skulle innehålla fest.
Allt var så perfekt ordnat att min vän som bor lika långt bort från civilisationen skulle vara chaufför. Tänk, att gå på fest med chaufför.
Hon plockade upp mig och vi susade iväg.

En lugn mingelfest i hemma-miljö. Bland vänner som jag känt länge. Och dessutom var jag där ensam. Det var trevligt. Avslappnat. Jag tog en öl, men kände på en gång att jag inte alls var sugen på alkohol. Så det fick bli Loka resten av kvällen. Min chaufför ville vända hemåt straxt efter 23. Det låter inte speciellt glammigt. Och det var det inte. Men skönt. Det räckte gott så. Jag hade fått en fin dos av vänner och samtal. Nu ville jag hem och sova.
Söndagen var dessutom min sovmorgon.

Söndagen susade vi förbi min syster för att titta till huset och se hur det gick för dem med att packa upp och komma på plats. Vi var inte där så länge. Bara en trevlig fika i all enkelhet om vi hade haft med oss.
Så man kan ju tycka att efter en så lyckad helg så skulle veckan få sig en bra start.

Men icke.
Jag kände det redan när jag vaknade. På en gång. Tröttheten var total. Så kompakt att det gjorde ont. Ändå var jag inte sömning. Masade mig ur sängen. Men lyckades bara flytta mig ner till soffan. I över en timme låg jag bara stilla i soffan medans mina barn satt på mig och tittade på Bompa.
- Det kommer aldrig att gå, var den enda tanke jag hade i mitt huvud.

När jag tillslut kom upp ur soffan för att göra frukost åt barnen susade det i huvudet. Jag gick till torktumlaren för att hämta rena kläder till ungarna. För att upptäcka att även om jag laddat den kvällen innan hade jag aldrig satt på den. Så där låg kläderna i en stor våt klump. Jag ville bara sätta mig ner på rumpan och grina som ett småbarn.
Sambon ringde och sa att han hade upptäckt att mitt parkeringstillstånd till jobbet satt kvar i hans bil. Jag svarade med att jag åker nog inte till jobbet idag hur som helst.
- Vaddå? Är du sjuk?

Vad svarar man på det? Är jag sjuk? Ja. Nej. Jo. Men inte förkyld. Jag minns inte vad jag sa. Bara att jag inte orkade säga något egentligen. Tillslut var vi i alla fall på dagis. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag hade messat till jobbet och sagt att jag inte kommer. Skrivit lite kryptiskt så att jag lätt kan peka att det är influensan jag fått längre fram i veckan.
I bilen på väg hem kom tårarna. Inte mjuka tårar, utan hård gråt som gjorde ont i hela huvudet. När jag kom hem sjönk jag ner i soffan. Där fick gråten ljud. Som ett djur på väg till slakt råmade jag.

Vet inte hur länge jag höll på. Det kom och gick. Men hjärnan kunde inte forma en tanke. Kunde inte fatta ett beslut. Försökte välja en kanal på tv'n, men det gick inte. Så tillslut satte jag på en film som fick rulla medan jag brölade ner i en kudde.
Sambon ringde någon gång. Frågade om jag mådde bättre. Jag sa nej. Han frågade om vad som var fel. Eftersom det inte var en fråga som man kunde säga ja eller nej, så svarade jag bara vet inte. När nästa fråga inte heller var en ja- eller nej fråga, sa jag att jag inte orkar prata mer. Så tog samtalet slut.

Han ringde igen. Jag vet inte när. Jag svarade. Han frågade om jag skulle åka till landet och vara där själv under veckan. Men han ville inte att jag skulle köra, så han skulle komma hem och köra upp mig. Ville jag det?
Eftersom jag inte fatta beslut svarade jag att jag vet inte.
Han frågade om han skulle ringa mina föräldrar. Eftersom jag inte kunde fatta beslut svarade jag att jag vet inte.
Kanske frågade han något mer. Kanske svarade jag, bestäm du. Jag vet inte. Samtalet tog i alla fall slut.

Efter en stund ringde min mamma.
Hon frågade hur jag mådde. Ingen ja- eller nej-fråga. Så fick samma svar som sambon. Hon frågade om hon skulle komma hem till mig. Jag sa jag vet inte. Hon frågade igen. Jag sa ja. För svaret var det kortaste.
Hon och pappa kom någon gång. Det var ljust ute. Det är det enda jag vet.
Mamma undrade om jag hade ätit. Jag sa ja. Hon undrade om jag ville ha kaffe. Jag fortsatte på det kortaste svaret eftersom det kändes gå lite framåt så.
Efter en stund satt jag i alla fall upp i mitt kök. Drack kaffe och åt hembakta bullar som mamma tagit med sig.

Det går att vara ledsen när man äter hembakta bullar. Men det är mycket svårare.
Nu orkade jag i alla fall prata. Så vi pratade. Jag orkade berätta hur det kändes. Så jag berättade. Pappa åkte och hämtade barnen. Jag åt ett ägg. Mamma frågade om jag ville ha hjälp med tvätten. Jag sa nej. Sen kom barnen. Då blev det svårt att andas igen. Alla ljuden. Allt som inte kunde vara stilla.
Mamma och pappa ägnade sig åt barnen. Jag gick in till tvätten. Den var mycket lugnare. Där gick det att andas.

Jag och tvätten hängde ihop tills Sambon kom hem. Då kunde jag funka om jag pratade långsamt och inte försökte räcka till. Jag dukade. Pratade med barnen. En sak i taget. Och andas. Andas. Andas. Andas.
Då gick det bra. Hjärnan kändes som vanligt. När maten var uppäten berättade jag en del för sambon. Sånt jag tror är viktigt. Men vad vet jag?

Inga beslut är fattade. Jag vägrar. Orkar inte. Men jag blir hemma den här veckan från jobbet. Om jag åker till landet eller inte är ännu oklart. Vad jag säger till jobbet också oklart. När jag går till doktorn - oklart. Vad jag vill att doktorn ska säga eller göra. Oklart.
Inga beslut. Bara andas. För just nu går det ganska bra med den saken. Annat var det i morse.