Efter två veckors förkylning tränade jag igår och i förrgår. Men idag fick jag låta bli. Förkylningen är visserligen borta, men det är något lurt i bihålorna. Jag känner det i hela ansiktet, ut mot öronen, ner i svaljet och upp i näsan. Så jag ligger kvar i soffan ikväll.
Fast först var vi på IKEA och köpte sängar till ungarna. Planen är att de ska flytta till eget rum och egna sängar. Men nu gjorde vi det ju inte skitenkelt för oss genom att köpa sängar och sängramar som bara var att skruva ihop och så var det klart med det. Nej. Inte vi.
Istället har vi köpt två låga Billybokhyllor som ska byggas om lite grann och målas för att sen bli till huvudgavel. Så det tar väl lite tid till innan ungarna på riktigt börjar sova i eget rum.
Jag vill sälja jobbet till farfar. Men Sambon känner inte att det är ok att be honom när Sambon kan göra det själv. Och så kan det ju vara. Problemet är att det nog kommer ta några veckor för Sambon. Mest för att det hänger på att ha tiden. Farfar kommer fixa det inom en vecka. Men det argumentet får jag svälja. Ingen idé att driva den frågan. Så jag låter bli.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte