En riktigt bra dag

Jazzie 2014-11-14 23:27 (inga kommentarer)
Insomningstabletter som fick mig att sova som ett litet barn. Det behövs ju så klart mer än en god natts sömn. Men ändå. En natt där jag somnade i tid.
Så dagen idag har varit riktigt jävla bra.
Lämnade barnen på dagis utan ett enda psykbryt. Utan hjärtklappning. Utan svårigheter att andas. Kom hem samtidigt som vår elektriker. Då gick det lite sämre. Blotta tanken att behöva prata med gubben fick mig att känna panik.

Det är inget fel på gubben. Annat än att han är lite väl pratig för min smak just nu. Han höll låg profil men jag fick ingen ro alls att ha honom här hemma. Så jag packade snabbt ihop en träningsväska, önskade honom lycka till och så drog jag. Tog bilen till ett trevligt café. Tog en smörgås och en kaffe. Som fortsatte med påtår och en sockerbulle. Läste en stund. Surfade på mobilen och bokade in en ansiktsbehandling nästa vecka.

Sen for jag till Bauhaus och köpte lite glödlampor. Handlade bara några saker på City Gross. Åkte och tränade. Tog en promenad. När jag kom hem igen var elektrikern borta och huset alldeles lugnt och skönt igen. Åt en sen lunch och började byta glödlampor. Mellan varven satte jag mig ner i soffan och slötittade på en film jag inte orkade engagera mig i.

Vid fyra var filmen slut, lamporna tända och det var dags att sätta på sig reflexvästen och jumpadojor. 4,3km till centrum. Först började hjärnan mala irriterande tankar, men så lyckades jag släppa taget och tankarna landade lite bättre. Kom en liten stund före Sambon och ungarna. Så jag fick strosa runt lite grann. Middag där allt flöt på utan några incidenter. Utan någon hjärtklappning. Inga arga röster. Inget gnäll. Ingenting. Bara flyt.

Nu ska jag ta en ny tablett och hoppas att det funkar lika bra i natt som igår.
Jag blev sjukskriven nästa vecka också. Sen ska vi se vad det blir av det här.
Fick informera jobbet igår också.

Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte