Mina dagar. Och egen tid.

Och livet fortsätter.
Problemet med insikt är att helt plötsligt ser jag situationer som knyter sig till insikten. Jag känner hur känslorna rinner i blodet. Och jag tappar gnistan att motstå. Vilket gör att det i alla fall känns som jag mycket snabbare hamnar i känslan jag just fått insikt kring. Som om jag använder det som en ursäkt.

Alltså tycker jag min liv mini-rasar lite mest hela tiden nu. Orken tar slut. Utbrotten. Paniken när jag inte får andas. Men egentligen har inget ändrats. Annat än att jag fått mer insikt. Och nu känns det som om jag inte ens försöker. Jag låter mig bara ramla ihop inuti. Visar det ju så klart inte för vem som helst. Men Sambon blir ju varse om ingen annan. Det känns inte rättvist, men jag orkar inte bry mig. Inte på riktigt.

Samtidigt vet jag att medvetenheten kommer att föra mig framåt. Och jag försöker stanna upp och andas. Inte bara det. Jag försöker verkligen befinna mig i den paus jag ger mig. Notera den. Känna den. Bli medveten om den. För jag lever inte ett helt omöjligt liv. Men jag missar så mycket för jag stannar inte i stunden. Jag försöker vara på så många ställen samtidigt.

Igår åkte jag och barnen med kompisar och föräldrar och badade. En rolig stund. Men svår. Så mycket hela tiden. Intensiv utan uppehåll. Att komma försent höll på lösa upp mig i beståndsdelar.
Ha, låter så knasigt. Jag är ju alltid sen. Har alltid varit. Och det har aldrig varit speciellet jobbigt förr. Men nu...

Efter badet åkte jag hem till mamma och pappa och fikade. Där ägnade jag inte ungarna en sekunds uppmärksamhet. Det fick mina föräldrar göra. Jag satt vid köksbordet och pratade med deras inneboende.
En stund att andas. En stund för bara mig.
Alla var oerhört nöjda. Mamma och pappa har inte träffat ungarna på ett tag nu. Så de höll alla på att längta ihjäl sig efter varandra. Ingen brydde sig om mig.
Bomull för själen.

På kvällen satte vi ungarna i varsin vagn och promenerade bort till golfklubben. En skön promenad där alla var nöjda och glada. Middagen blev fantastisk. Trots att barnen behövde gå på toaletten inte mindre än två gånger var under middagen och både jag och Sambon fick äta en del kall mat. Sånt stör Sambon. Men inte mig. Att resa mig och bli avbruten. Sånt stör mig just nu. Men av någon anledning så gjorde det inget igår. Kanske för att klubben var alldeles lugn. Få gäster. Mjuk musik. Tända ljus. Ungarna var ljuvliga. I sitt bästa. Beställde sin egen mat som om de var riktigt världsvana.
- Har ni pannkakor, frågade Tusse utan att kunna säga R.
- Ja. Vill du ha det?
- Ja. Jag vill ha pannkakor. Tack snälla.

Hahhaa. Ljuvligt.
Vi satt vid ett bord vid ett hörn. Lite längre bort satt ett äldre par. Jag hade frågat om det var ok att vi satte oss där. Hela restaurangen var ju tom, så jag tyckte man gott kunde fråga om det var ok att man satte sig där med två småbarn. De sa att visst fick vi sitta där. Men hon la också till
- Tack för att du frågade.
Av någon anledning bidrog det till känslan. Att jag lyckades få plats för någon annans känslor än mina egna. Äh, jag vet inte. Låter så jävla fånigt. En grej i allt det här är att man är så högt uppe i sitt eget arsle att man inte riktigt har tid, ork eller lust för någon annans känslor eller problem.

Så att bara stanna upp och visa lite hänsyn, som dessutom uppskattades gav någon form av välbefinnande.
Till middagen behövde ingen utav oss vara chaufför vilket innebar att vi fick dricka båda två. Kanske inte någon stor grej. Men ändå. Vi tog bara varsin öl. Men att få sitta där och ta varsin öl. Istället för en som får dricka medan den andra dricker läsk eller vatten.
Det är skillnad.
När middagen var avslutad promenerade vi hem igen. Ljuvligt. Härlig kväll.

Idag sprang jag Hässelby-loppet. Först var det en hel del stress att komma iväg, hämta upp startnumret, lämna Grodan hos mormor och morfar. Stress som ville slita mig itu. Men sen. En fika med min syster. Så himla trevligt. Och så jäkla längesen. Bara hon och jag. Lite bra prat. Gott kaffe. Egen tid.
Sen tog jag mig till starten. Och sprang.
Det här skulle ha varit mitt 3e lopp i år. Men av olika omständigheter är det mitt första.

Inte vet jag vad som är vad. Men under de första 2 kilometerna hotade gråten explodera. Sån där ångestgråt, eller vad jag ska kalla det. Sån där gråt som man andas häftigt. Som får en att sjunka ner på marken och bara ligga och skaka.
Jag lyckades hålla tillbaka den. Kanske var det stressen som ville ut. Kanske var det några andra känslor i allt detta virrvarr. Men jag kom igenom och kom in i rytmen och sprang min mil under timmen.
Efteråt lämnades jag av ett skönt lugn.

Som ersättes av en total matthet när mina föräldrar kom hem med Grodan. Inte för att jag har något emot att mina föräldrar kom. Men helt plötsligt blev det så fullt. Människor överallt. Grodan sprang fram och tillbaka i extas. Eller bara en kick efter läsken han fått. Tusse var helt vild och galen över att se mormor och morfar igen. Sambon höll på att laga mat. Så kom granntjejen över och hon och Grodan började rita skattkarta.
Egentligen en riktigt trevlig stund innan maten då alla var nöjda. Men jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Människor och ljud överallt. System overload.

Men det gick ju bra. Mina föräldrar åkte. Vi skulle äta och grannen gick hem. Jag kastade i mig maten innan jag kom ihåg att jag ska njuta av maten. Och andas.
Så stannade jag upp. Landade. Fick energi bara av att slappna av. Insåg att jag hade sjukt ont i nacken. Alvedon och sen en trevlig badstund för barnen. De satt i badkaret och hade så oerhört roligt. Jag satt i min sköna fåtöljer alldeles där och läste min bok.
Egen tid.

Ikväll var det Sambons tur att natta. Eftersom jag redan var klar med min träning för idag så har jag ägnat tid åt att bara ta det lugnt. Och skriva den här texten som bara är ett långt malande. Men det är där jag är nu. Att mala.