Igår kom jag så tillslut ÄNTLIGEN iväg till frisören. Jag har inte varit där sen innan semestern. Jisses, vilka onda blickar jag och mitt hår fick av min frisör. Men han sa bara
- How could you?
Mitt hår var slitet, ljusbrunt med en märkbar utväxt som tydligt visade att jag under hårfärgen blivit väldigt gråhårig.
Okej. Jag förstår att det kanske bara var jag och min frisör som tyckte jag hade en chockerande utväxt. Det är fullt rimligt att inte alla andra människor på planeten la märke till sånt.
Men när jag gick så var jag i alla fall ordentligt svarthårig. Från ljust brunt till djupt svart.
Imorse kom jag samtidigt som en av mina kollegor. Inte en sån där kollega som man bara nickar åt och inte riktigt vet vem det är eller vad hen heter. Utan en kollega som jag har jobbat ihop med en del.
Hen tittar på mig och säger:
- Vilken fin tröja du har idag.
HAHAHA! helt fantastiskt! tack för morgonens skratt :D
2014-10-10 08:38:14
Lisasan
Haha, det är så typiskt! :D
2014-10-10 15:49:26
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte