Att njuta när jag äter

Jag var på lektion på mitt viktprogram igår. Ämnet för dagen var ”Känslomässigt ätande”
De visade upp en lista på känslor som studier visar är vanliga att ha kopplingen till mat.
Stress, tröst, tristess, unna sig, förtjäna/belöning... ja listan var lång och jag kunde skriva under på varendaste en. Jag äter gärna känslobaserat.

Vi fick sitta och prata om det en stund och sen tog hon pennan och började skriva på tavlan och vi fick nämna känslor vi hade kopplade till mat.
Det ramlade in en del och så sa någon ”Njutning”
Det låter ju helt rimligt. Att man äter för att njuta. Eller njuta för att man äter. Men när jag tänkte efter insåg jag att njutning är en väldigt sällan förekommande känsla ihop mitt matintag. Massa andra känslor, men väldigt lite njutning. Snabbaste vägen till endorfinkicken som kommer när man är mätt och belåten.

Jag kan göra det med kaffe. Njuta.
Söndag i min inglasade altan. Solen ligger på och det värmer skönt. Ungarna är antingen ute och leker eller upptagna med något. Sambon förmodligen och fixar något. Att sitta där. I min fåtölj. Kaffet står på bordet och svalnar lite. Det luktar gott. Jag drar upp benen under mig och sätter mig till rätta. När kaffet stått och luktat lite, svalnat till drickbar temperatur sippar jag lite. Tar fram en tidning eller min läsplatta och slöläser lite. Sippar lite till på kaffet. Får en lätt rastlös känsla och reser mig och sätter på musik. Mjuk musik och så kryper jag upp i fåtöljen och sippar lite till på kaffet. Det tar lång tid att få i mig koppen och jag njuter av stunden och kaffet.
Sen finns det ju så klart andra kaffekoppar. Den där på jobbet som man tar, går omkring medan det händer saker hela tiden. Helt plötsligt tittar man ner i koppen och ser att den är tom. Man vet inte ens med sig att man druckit den.

När det kommer till mat finns det inte speciellt mycket av den där första kaffekoppen. Där jag äter lungt och sakta och njuter av varje tugga. Går vi sen över till godis, snacks och bakverk så existerar det inte alls. Där går det så fort för att man ska hinna trycka i sig lite till innan man hinner tänka efter. Armen går som en robot, fram och tillbaka till skålen och bara matar på. Utan upphåll tills påsen godis eller vad det än är man mofflar i sig är slut.
Mat är nästan samma sak. Jag skyfflar in maten i en rasande takt. Jag kan försöka skylla på att vara småbarnsförälder har lärt mig att passa på medan maten är varm. Men jag var inte mycket bättre före barnen heller.
Jag ska fundera en del på det här. Ägna mig lite tid när jag äter och se om jag kan hitta vägen till att njuta lite mer av det jag stoppar i mig.
Sen ska jag även fundera på vilka situationer jag borde göra något helt annat än att stoppa saker i munnen. Vilka känslosituationer jag inte behöver döva med energiintag. Jag tänker inte ge mig på dem alla, för som sagt, jag äter mycket kopplat till känsla.