Ska jag byta jobb, eller absolut inte

Okej. Den där tanken igår om en frimånad fick mig att åtminstone bena lite i problemet. För vad är problemet egentligen? Jag nämnde önskan om en frimånad för Sambon och frågade om han skulle ställa sig bakom mig om jag bestämde mig för att göra det. Jag försökte beskriva hur jag känner och hur jag mår. Vad det är som tynger mig och vad jag skulle vilja åstadkomma med en frimånad.
- Har du en 40-årskris, undrar han.
Har jag det? Nej. Det tycker jag nog inte. Men det beror kanske vad man lägger i en ålderskris.

Jag känner inte att livet inte är på plats. Problemet är egentligen ganska enkelt.
Mitt jobb suger. Det tar energi, men ger inget.
Svaret kan ju också tyckas vara ganska enkelt - byt jobb.
Problemet är att jag inte riktigt vet vad huvudorsaken till att jag känner som jag gör när det gäller mitt jobb. För tittar jag på mitt jobb, mina arbetsuppgifter så borde jobbet vara super för mig. Den har en massa sånt som jag gillar. Som utmanar. Det finns få saker i jobbet som jag inte är sugen på att lära mig. Så rent krasst borde detta vara ett superkul jobb med en bredd som ger mig all möjlighet att verkligen veckla ut vingarna och ta sats. The sky is the limit, så att säga.

Jag kan tänka mig ett antal orsaker som ligger bakom till att jag känner som jag gör. Det behöver inte vara bara en, det kan vara kombination av flera, eller rent av alla. Men beroende på vilken som är den största anledningen så är helt motsatta insatser som borde göras.
Jag listar för att göra det enklare för mig att följa tankegången.
De orsaker jag kan tänka är följande:

1) Under de senaste 5 åren har jag varvat arbete med föräldrarledighet. Det har inneburit att jag inte hunnit jobba tillräckligt länge för att riktigt bemästrat jobbet. Sen har jag försvunnit för drygt ett år. Kommit tillbaka till helt nya arbetsuppgifter. Som jag inte hunnit lära mig riktigt bra, innan det varit dags för nästa unge. Nu har jag jobbat sen i april förra året. Under det dryga året har jag haft 3 helt skilda jobb. Inget utav dem har jag hunnit lära mig tillräckligt för att jag ska känna att jag kan det.
5 år är en lång tid att aldrig känna sig duktig på vad man gör. Det nöter på självkänslan och självförtroendet. Lämnar en rätt otillfredsställd. Och om detta är huvudorsaken till att jag känner som jag gör så borde jag hålla mig till det jobb jag gör nu. Jag borde jobba med detta riktigt länge. I flera år utan att byta uppgifter. Så att jag lär mig det ordentligt och kommer dit att jag får ett självförtroende i det jag gör.

2) De senaste 5 åren, sen jag blev gravid med Grodan, har livet innehållet rätt mycket känslomässiga med- och motgångar. Livet har ändrats ända ner i grunden. Men ingenstans har jag fått en chans att hämta andan eller att samla mig. Vaddå? Hur många får chans till det efter att man fått barn? Ja, inte vet jag. Jag vet bara att jag på 5 år i princip inte haft en endaste dag ensam. Bara jag. Något jag har haft mycket av under åren 19-34. Och något jag tror att jag har lite behov av. Nu vill jag inte få det att verka att Sambon har fått oceaner av sådan tid, men jag åker i alla fall iväg med ungarna till landet då och då. Ibland en helg. Ibland en hel vecka. Då han är hemma och jobbar eller är hemma och gör vad han vill. Jag har inte haft mer än max en sån dag de senaste 5 åren. För Sambon är inte jag. Han umgås varken med sina föräldrar eller mina på det sättet. Så även om vi ibland har barnen utlånade, så är jag inte bara jag.
Jag tror att jag någonstans behöver lite tid för bara mig. För att samla energi. Eller inte energi, för jag får sällan energi i ensamhet. Men jag öppnar upp kanalerna för att sen få igång energin som skapas i samröre med andra. Och nu har jag inte haft det på länge. Vilken får mig urlakad. Brist på ork. Utan reservkrafter. Utan kraft att göra vad som krävs. Jag gör ändå vad jag kan, vilket bara urlakar mig mer.
Om detta är huvudorsaken så är det sista jag borde göra att byta jobb. I långa loppet kanske ett annat jobb är en väg fram. Men om jag är på gränsen av vad jag orkar så är inte något nytt svaret.

3) Eller så är det så att jag inte längre vill ha ett jobb med fler frågor än svar. Där mitt jobb är att jobba fram svaren. Hitta på lösningarna. Skapa processerna och få dem implementerade i organisationen. Kanske är jag bara less på den här typen av jobb. 17 år är ju ändå ett tag på ett och samma företag. Det är ju inte jättekonstigt att man skulle vilja pröva något helt annat.
Om detta är huvudorsaken, då är verkligen söka nytt jobb som är svaret. Eller skola om sig till något annat.

4) Eller så är det så att mitt nya liv med små barn har gett mig nya prioriteringar. Kanske vill jag inte ha ett jobb med massa ansvar. Kanske vill jag bara ha ett jobb som man gör att sen ha orken, kraften och energin när man kommer hem istället.
Och är detta huvudorsaken då ska jag nog inte bara söka mig ett nytt jobb. Då ska jag hitta mig ett helt annat typ av jobb som kommer ge en direkt ekonomisk effekt. Så om detta är vad jag behöver göra... ja, då måste nog Sambon och jag prata vad det kommer innebära för oss och vår ekonomi. Men visst kommer det att gå.

Så att verkligen inte byta jobb, eller verkligen borde byta jobb. Två motsatta åtgärder. Så det känns ju ganska viktigt att jag vet och förstår vad den verkliga grunden är. För att veta vad jag bör göra. Och idag vet jag inte. Jag vet inte riktigt vart skon klämmer mest. Men jag tänker att en frimånad ändå är en åtgärd som skulle kunna visa riktning. Det skulle kosta oss en del pengar, men vi skulle klara det. Och det är en mindre drastisk åtgärd än att bryta upp en massa i livet som jag inte riktigt vet hur jag ska pussla ihop till en ny helhet.

Det är inte just precis nu jag vill/kan ta min frimånad. Men den tilltalar mig väldigt. Och den ligger där i min bröstficka, nära hjärtat, och prasslar.