Skolkar

Jag skolkar idag.
Det började som en helt vanlig dag. Grodan vaknade tidigt och gick upp. Jag och Tusse sov vidare. Sambon hade redan åkt till jobbet.
När morgonen satte igång på riktigt var vi lite sena. Som vanligt. Först tänkte jag stressa på ungarna, men orkade inte. Jag hade gjort det igår och ändå blev resultatet att vi inte kom iväg i tid. Så det fick vara idag.

Vi kom iväg till dagis klart sent. Men ändå. Sent innebär att jag missar de flesta köer och summan är att jag bara är 15 minuter senare på jobbet än om vi hade åkt mer än 30 minuter tidigare. Vi kommer till dagis. Tusse skuttar in och sätter sig vid samlingen utan knussel. Grodan springer över till sin avdelning medan jag kommer efter med hans skor och jacka.

När jag kommer i på Bamse, som hans avdelning heter, sitter Grodan redan vid legot. De är fyra killar och en fröken som sitter där. Alla pojkarna är tysta och leker koncentrerat med legot. Inte nödvänditvis tillsammans, utan mer bredvid varandra. Alla har de en varsin legopryl som antingen kan skjuta, klya eller elda. Där står även en borg. Ingen tittar upp. Ingen tar någon notis om vare sig mig eller fröken som börjar prata om vardagliga ting. Tillslut börjar min blick allt oftare landa på pojkarna. De är alla allvarliga. Trots att deras lego-grejer skjuter så är de inte högljudda. Eller, de är i stort sett tysta. De pratar inte med varandra, men ändå pågår där ett samspel och samförstånd.

Jag fastna vid dem. Förundras och dras till atmosfären som är runt dem. Det är ett sånt lugn. En sån ordning. En sån total tillfredsställelse. Jag lyfter blicken och ser mig omkring. Samma sak råder hos alla barnen. De är ovanligt tysta. Det är inget skrik, skrän och stoj. I kuddrummet bygger några barn kuddarna på höjden. De är koncentrerade på uppgiften. I ateljén sitter två flickor och leker med lera. De pratar för visso, men de har satt sig tätt och det är nog bara de som hör vad de pratar om. I ett hörn sitter två pojkar och spelar ett spel.

Mitt huvud plockar fram bilden av röran som väntar mig på jobbet. Kaoset och problemen. Jag orkar inte. När jag står här, i denna harmoni som just råder på dagis, så går det inte att ta emot bilden. Jag går därifrån och bestämmer mig för att inte åka till jobbet. Sätter mig i bilen och ångrar mig så klart. Det är väl klart att jag ska åka till jobbet. Nu är jag mer än något sen, men bättre sent än aldrig. Jag lägger i växeln och kör ut från gatan. Fast besluten att åka till jobbet.

Det är i rondellen det går fel. Jag vrider på ratten åt fel håll och istället för att svänga till jobbet går bilen genom rondellen hemåt.
Dagen har ägnats åt just ingenting. Jag har beställt fotoboken jag gjorde klart igår. Jag ha köpt några e-böcker till min Kindle. Jag har tittat på tv. Ätit skräpmat. Vägrat låta skuldkänslorna få plats för den saken. Eller för något alls. Om jag ska skolka från jobbet ska ingen skuld få finnas hos mig idag.
Jag tar en timmes promenad. Inga tankar som framkallar ångest får heller finnas idag. Så jag tänker bara på den här texten. Ett säkert kort eftersom jag vet att min hjärna tenderar att plocka upp de tunga ämnena.

Tänk om det kunde få vara så här ett tag. Lugna dagar till mig själv. Där barnen är på dagis och Sambon på jobb. Bara jag. Att få lite plats. Lite tid. Få vilan och styrkan. Få en chans at tänka en tanke klart. Att få följa en tråd en lång stund i huvudet. Att samla ihop sig.
En månad. En månad skulle jag vilja ha så här.
Bestämmer mig för att sjukskriva mig. Vet inte riktigt hur bara.

Så tar jag ett andetag. Rullar in tanken i ett prassligt papper och lägger karamellen i bröstfickan nära hjärtat. En dag kanske. En dag. Då ska jag ge mig själv en månad. En månad, och det före jag blir sjuk på riktigt. En månad för att mota vad än det grå som ligger inom mig och tynger. Det som får ledsenheten att ligga alldeles under huden. Att orken tar slut. Fylla på reserverna. Vara med mig själv.
Men inte just nu. Inte så här.
Idag skolkar jag. Och det får räcka.