jahapp, dagarna går och jag håller näsan ovanför vattenytan. efter att ha intensivumgåtts med min mamma i tre dygn så känns det som att man, jag, helst av allt bara vill ligga ihopkrupen i fosterställning och andas i en papperspåse resten av livet och aldrig mer träffa en enda människa, men det går ju inte så jag kör med distraktion istället, försöker fokusera på annat så kanske man, jag, glömmer det jobbiga. det är kanske inte den mest hållbara metoden i längden men det är väl ungefär det jag förmår för stunden.
ja, men det gick i alla fall bra för minsting på spårprovet i söndags, trots att jag var ungefär så opepp man kunde bli innnan, och trots att jag tyckte att vi var av med både domaren och spåret ett bra tag och det kändes som att vi bara irrade omkring helt planlöst, men domaren tyckte att vi jobbade på bra, jag var stöttande utan att vara styrande och minsting löste svårigheterna som uppstod på ett bra sätt. PUH så skönt. sedan kändes det faktiskt inte lika motigt att åka upp till spårskogen, promenera med hundarna, höra hur det hade gått för de andra i spårgänget som hade gått prov på andra ställen, grilla korv och sedan ha möte. möte i skogen rekommenderas framför möte i någon tråkig sammanträdeslokal kan jag ju säga, även om vädret inte var till sin fördel. men då blev ju mötet å andra sidan inte lika långt som det säkert hade blivit annars. jag tyckte ändå bara att jag hann hem och äta middag innan det var dags att gå och lägga sig. det var väl så lagom kul. och dessutom: mötet genererade ett nytt möte ganska så snart, vilket jag inte heller känner mig jättesugen på. men det blir nog sista styrelsemötet för i år åtminstone.
jag var inte jättepepp på att jobba igår heller kan jag ju säga. nu var ju assistenten inne och jobbade för mig så det var ju inga berg som väntade, men lite kaos blir det alltid ändå. och jag blir GALEN på vår produktionspersonal. allvarligt talat! de har inte precis jätteavancerade arbetsuppgifter, det finns rutiner och instruktioner för allt, vi har informationsmöte varje vecka, allt som är nytt gås igenom och förklaras och beskrivs och det finns verkligen ingenting att missförstå såvida man inte är idiot. men idioter befolkar världen i allmänhet och i vår fabrik i synnerhet verkar det som, för det blir fan i mig fel så ofta att det faktiskt inte är okej, inte för oss som sitter i nästa led och ska försöka fixa till det som blivit fel. och jag vet inte hur många genomgångar vi har haft där vi förklarar FLÖDET, att allting inte tar slut bara för att man lämnar ifrån sig sin bit, vad som händer när det blir fel, vad det får för konsekvenser för andra människor, för företaget, för kunderna, OCH ÄNDÅ BLIR DET FEL. alltså fel som upprepas gång på gång på gång och som i grund och botten handlar om att man är för bekväm för att göra det man ska, jag blir så trött. det är så tröttsamt att behöva ha de här diskussionerna om fel ifyllda blanketter och mottaget gods som inte räknats och vikten av spårbarhet VARENDA JÄVLA VECKA snudd på. nu sist var det dokument som inte fyllts i för att "papprena var slut". alltså, en vuxen människa med rösträtt och körkort och barn att uppfostra som inte kan 1. använda en kopieringsapparat, altiernativt 2. ta ett papper, VILKET SOM HELST, och skriva ner det som skulle dokumenteras så länge, man finner knappt ord.
och ja, det borde ju vara en ledningsfråga, kan man ju tycka, men ledningen tar inte i sånt med tång utan tycker väl att det är bekvämt om någon annan tar på sig bitchrollen så att dom slipper.
och som om det inte var nog med det så är det problem med tekniken, det kärvar och hackar och vi lappar och lagar och håller tummarna för att det ska hålla säsongen ut. och när vi dessutom harvar fram i vår snudd på permanenta domedagsstämning som vi varit i det senaste året eller så, där ingen vet någonting och ingen får veta någonting heller och där det inte är lönt att göra någonting, vi vet ju inte om vi blir sålda eller nedlagda eller försatta i konkurs nästa vecka eller nästa år eller (förhoppningsvis) inte alls. det är så tröttsamt, vi hackar oss fram i ett limbo där man botar lite symptom för att hålla sig flytande men gör inget åt själva grundproblemen.
blä. ja. ingen kan väl tro att jag gillar mitt jobb, men det gör jag ju faktiskt. det är nog alltid såhär när säsongen börjar lida mot sitt slut, man har liksom gett allt, fixat och trixat och trollat med knäna så många gånger att energin är på upphällningen och tålamodet obefintligt. vad jag skulle ha behövt var lite skön och avkopplande semester, inte en vecka med min mamma och lars norén, typ.
men det blir väl bättre, det brukar det ju bli. och mitt liv ÄR inte så här misärigt och eländigt hela tiden, men det där som är glatt och ljust och bra ploppar väl ut någon annanstans och kvar blir bara ett svart och klibbigt extrakt av elände som tydligen måste rinna ut någonstans. här är ett bra ställe. ett mycket bra ställe, för annars hade det ju funnits kvar inne i mig mycket längre, det är jag övertygad om. men jag känner mig lite som dr jeyll och mr hyde, trevlig när jag måste vara det och beredd att slå ihjäl folk däremellan.
men det ska, måste, bli bättre. ikväll till exempel: inget på agendan. eller ja. efter jobbet ska jag först till kiropraktorn (ja, och GUD vad det går bra med sjukgymnastikprogrammet som till 95 % utförs liggande, GUD vad det har gått bra att kombinera med kristallsjuka, NOT) men sedan. SEDAN ska jag bara åka hem, ta en promenad med hundarna och sedan bädda ner mig i soffan framför kaminen under en filt och inte göra ett smack mer denna dag mer än möjligen läsa en bok. det ser jag fram mot.