nä, det är väl inte så bra just nu alltså. tre dagars "semester" som innefattar umgänge med min mamma varje vaken tid på dygnet tar knäcken på mig. lägg till där att vi har bott på ett vandrarhem som var extremt lyhört och som hade extremt hårda och smala sängar samt jättedålig ventilation så att rummet kändes helt syrefritt efter fem minuter, så nattsömnen blev ju därefter. lägg en jävla kristallsjuka till det så att jag bara kan ligga på ena sidan, inte på rygg och inte på mage för då snurrar allt. och jag är yr och trött för att jag är yr och trött på att VARA yr, det minsta man kan begära är väl att ens jävla fixpunkter håller sig där de ska och inte guppar omkring helt slumpmässigt, speciellt inte när den mentala biten inte känns helt stabil. speciellt när man hela tiden måste hålla masken och låtsas som att allt är så jävla bra, för annars har man en mamma som bryter ihop och tror att man har minst en hjärntumör alternativt kommer att ramla omkull framför en bil och bli överkörd och som kräver att man ska uppsöka vård och som sedan förföljer en dag och natt med krav på information och uppföljning och det orkar man inte. lägg till mensvärk från helvetet som man inte heller får låtsas om för det är att gnälla för småsaker och tänkpåattdetfinnsdomsomhardetvärre. lägg till det en båtresa och jag är skiträdd för båtar men det kan man inte säga för det där med att ha rädslor och fobier är visst bara förunnat andra, mina viftas bort med att det är väl inget att sjåpa sig över, du blir ju inte ens sjösjuk.
och jag har bitit ihop och bitit ihop och varit duktig och levererat ända till sista dagen. då vi skulle turista lite och sällskapet blev stående för att vänta in min syrra som hade parkerat lite längre bort och mr S blev otålig och meddelade plötsligt att han skulle sticka iväg, han var trött på att stå och vänta och hade inte gjort något annat än väntat på andra de senaste dagarna, tyckte han, och så var han borta. och så kom min syrra och jaha, var vi inte alla nu och vart tog han vägen och varför kunde inte han vänta? frågor ställda i snklagande ton lämnade åt mig att besvara när jag knappt orkar hålla ihop, det går ju inte. så när han kom tillbaks fräste jag en fråga om han tänkte äta lunch med oss andra eller köra efter en egen agenda resten av dagen, varpå han förstås blev sur och tyckte att han hade väl ingenting gjort och det fattade väl VEM SOM HELST, alla utom jag då, att han bara skulle gå en liten bit och sen komma tillbaka. och eftersom jag var den enda i hela världen som inte fattade något så simpelt så fattade han ju inte heller varför jag "gjorde en sån grej" av det, fattade inte att han med det försätter mig i en skitjobbig situation där jag ska stå som en jävla buffert och få ihop det gentemot resten av familjen som ju nu måste stå och vänta YTTERLIGARE för att alla ska vara samlade.
nä, det förstod han inte eller ville inte förstå och jag blev sur och stämningen tryckt och så mitt i detta min jävla mamma med sina tusen frågor ni blev väl inte osams? varför säger du inget? vart gick han nu? är det något annat som har hänt? och så jävla vidare i EVIGHETER. och hela båtresan hem, när jag bara ville blunda, lyssna på musik och försöka HÅLLA KAOS PÅ AVSTÅND så satt hon och petade på mig hela tiden. varför satt mr S därborta? var vi osams? "tänk på att inte somna som ovänner" (när vi var små kunde hon och pappa låta bli att prata med varandra i MÅNADER, jag överdriver inte nu, så jag betackar mig för goda råd angående konflikthantering från henne, TACK). vad lyssnade jag på? vad läste jag för bok? hon ville gärna rekommendera en som skrev om egypten under faraonernas tid och jag är så jävla ointresserad av egyptens historia och det VET HON OM, vi har haft den här diskussionen säkert tio gånger, när hon tycker att jag ska ge hennes favoritböcker en chans och jag svarar att jag har massor av böcker som jag vill men inte hinner läsa så jag kan möjligen överväga egyptens historia när jag får obegränsat med tid och ingenting att göra och det lär ju inte inträffa i rappet precis.
ja, men vi kom ju i land till sist. skildes åt och jag och mr S påbörjade bilresan hemåt. inte mycket blev sagt. inte mycket har blivit sagt idag heller. han tycker att jag låter mig fångas upp av min mammas neuroser och tillåter henne att styra och ställa alldeles för mycket och så mår jag dåligt och så går det ut över honom. och jag tycker att det är som det är och vi umgås med dom kanske tre gånger per år, då kan man bita ihop (eftersom alternativet är så mycket värrr). då skulle väl han också kunna bita ihop och inte tvunget behöva markera och lämna mig mitt emellan som någon jävla vågbrytare som ALLT ska slå emot. jag vet att min familj inte är rolig att umgås med, när han nu vet hur det är tycker jag att han kan stå vid min jävla sida men det har väl aldrig varit meningen att NÅGON ska stå vid min jävla sida. ensam är så fucking jävla stark och ingen ser mig nu när jag ligger i sovrummet med stängd dörr och fördragna gardiner och rinnande tårar.
jag är så jävla trött, så dränerad på energi. och imorgon ska jag gå spårprov med minsting och vi har blivit tilldelade en domare som lägger erkänt skitsvåra spår och det kommer gissningsvis att gå åt pepparn. fel tanke, men det är lika bra att vara förberedd. som om det inte vore nog med det ska det vara styrelsemöte i rasklubben efter proven, vilket innebär att jag efter mitt prov som är hyfsat i närheten av där jag bor, måste åka sju jävla mil upp till spårskogen där resten av gänget befinner sig, och vänta in de andras prov plus domarkollegium plus korvgrillning och en massa annat innan mötet ens kan börja. sen tar det väl resten av dagen och sedan är helgen slut och på jobbet förväntar sig alla att man ska komma tillbaka pigg och utvilad "nu när du haft semester".
yeah.
right.
jag biter väl ihop igen då. det finns liksom inte så mycket annat att göra just nu.