nej alltså, jag är verkligen inte på topp just nu. jag tror att jag kanske har blivit överdoserad av intryck och inte hunnit landa förrän det var vardag och jobb och KRAV igen. eller jag vet inte. jag har liksom mitt eget stockholmssyndrom. så här: jag är kontrollmänniska. ska jag ta mig från A till B så kollar jag upp vägen, kollar på kartor, skaffar mig ett hum om vad som är vad. men när jag är där med mr S, som har bott där i jättemånga år och hittar överallt, ja då blir det ju lite overkill att jag ska hålla på med reseplanering helt i onödan. men följden blir att jag liksom bara valsar med som ett annat kolli och jag har verkligen ingen aning om var vi är, var vi kom ifrån och vart vi är på väg. vet inte åt vilket håll väderstrecken går eller hur ställen och stadsdelar ligger i förhållande till varandra utan plötsligt bara "är" vi till exempel "på hornstull" och jag fattar inte ens hur man kan se att det börjar eller var något annat tar slut. eller vad som räknas till "centrum" och var "närförort" börjar. ja, men jag BEHÖVER ju inte känna till sånt, jag bor ju inte där. men det är så pissjobbigt att faktiskt inte veta. och alla ljud och människor och intryck som sköljer över en oavbrutet och allting ska gå så jävla fort. man kan inte stå och vänta på grön gubbe utan ska hetsa över gatan så fort det blir en lucka, man ska springa till bussen fastän man inte har någon tid att passa och nästa går om tio minuter, man kan inte bara stå och vänta. andas. vara lugn. och därför hinner jag heller aldrig orientera mig. lägger inte märke till saker, det fastnar liksom inte. inte som när jag går i skogarna härhemma och vet att går jag till höger så kommer jag till dammen och till vänster till kalhygget och rakt fram till salixodlingen och därborta är den där jättestora myrstacken och däruppe har jag lagt ett jättebra spår en gång och bakom buskarna där gick en gubbe och plockade svamp förra veckan och därborta i skogsbrynet såg jag en älg förra våren. jag har koll. i stockholm blir det bara gröt av alltihop. det går för fort.
och så är det det där med folk. jag är ju inte social på det sättet att jag finner mig tillrätta i mr S gäng av gamla barndomsvänner som har känt varandra i hundra år. det är inte så att jag känner mig utanför (eller jo, på ett sätt. jag skulle också vilja ha barndomsvänner. men det har jag inte och det går ju inte att göra någonting åt nu, jag kan ju liksom inte uppfinna vänner jag aldrig haft, men jag missunnar ju inte andra att ha det bara för det). men det blir ju lite avslaget för mig att hänga i hans barndomskompisgäng. jag ser det inte direkt som en utmaning eller möjlighet att det skulle kunna bli mina vänner också, jag känner mig mest som ett bihang. inte direkt obekväm kanske, men det tillför inte jättemycket heller.
ja, så idag frågade mr S om jag ville följa med till stockholm på "spritfest" någon gång senare i höst. frankly, you lost me at "spritfest". tycker det är så himla ovärt att dricka sprit, det är liksom inte värt att må apa en hel dag bara för att man vill "släppa loss" kvällen innan. tycker jag då. och att vara nykter när andra spritar är ju inte heller ett önskescenario, och så var det ju det här med att hänga i andras barndomskompisgäng och så var det stockholm då. så nä, det ville jag väl inte. jamen då blev det tjafsigt om att jag "aldrig" vill göra någonting och att det känns som att han tycker jag är världens tråkigaste som inte bara är glad och bejakande till livet och dess möjligheter att lära känna folk. men jag är inte så säker på att det är det jag vill, sa jag, och vips var det omvandlat till ett "du säger ju att du inte vill lära känna nya människor". jamen ursäkta, sen blev "jag är inte säker på" något definitivt? är för övrigt inte så värst övertygad om att en "spritfest" (allvarligt? hur gamla är de egentligen?) öppnar upp oändliga möjligheter till att berika sitt sociala liv.
och mitt i detta finns den, sorgen, saknaden, ensamheten. jävla PH, varför skulle du dö? varför kan du inte vara här så att vi kunde hänga med varandra på fester som vi alltid gjorde förr? så slapp jag sitta som femte hjulet och lyssna på andras gamla minnen om hur jävla kul allt var förr.
nu hälsar jag på dig på kyrkogården ibland och du lyssnar, det är jag säker på, men du svarar inte, du säger ingenting, du skrattar inte åt mina skämt,-
det är så jävla ensamt här utan dig.