men herregud, är det bara jag som inte kan släppa saker, som ältar och retar mig till förbannelse? jag skulle vilja vara som en gås som allt bara rinner av, men faktum: JAG ÄR INTE SÅN. jag ältar. och retar mig. till förbannelse.
som på jobbet. man skriver en instruktion som fan i mig en sexåring skulle kunna förstå. man anslår denna instruktion PRECIS där folk ska stå och utföra denna lilla uppgift. man anslår ytterligare information där det tydligt framgår vad som kommer att hända varje dag. i sin instruktion påpekar man tydligt och understruket och med versaler att det är väldigt viktigt att så fort denna händelse har inträffat ska dokument x vidare till person y. man har dragit scenariot "vad händer om inte x hamnar hos y" på vartenda jävla informationsmöte som har varit. varenda gång x inte har hamnat hos y har man tagit upp det både med berörda parter och rent allmänt på nästa informationsmöte och påpekat vikten av det och bett alla vara extra uppmärksamma, påminna varandra, hjälpas åt. OCH LIK FÖRBANNAT SÅ BLIR DET FEL. alltså vad är det MED folk? ska man verkligen vara i arbetslivet om man inte kan ta till sig varken skriftlig eller muntlig information eller ens komma till insikt om att man fan inte fattar sina egna jävla arbetsuppgifter? ÅH JAG BLIR SÅ TRÖTT.
och så en grej som hände i helgen. vi skulle gå ut och äta på en restaurang som en av mr S' vänner talat sig varm för, en kinesisk restaurang med någon speciell inriktning som enligt den här vännen verkligen hade ett kök som var to die for. ja, okej, spännande. ja, så kom vi dit och det blev ju verkligen en besvikelse. för det första var det väldigt få rätter att välja på på menyn, och ingen av dom tilltalade mig direkt sådär så att jag kände att "WOW, det där lät gott, det skulle jag vilja prova". och jag tycker inte att jag är speciellt kräsen. dessutom var det bilder på de olika rätterna och allvarligt, det påminde mer om whiskas än om människoföda. så jag tänkte att tja, jag tar väl typ friterad kyckling då (vilket jag i och för sig ALDRIG brukar välja när jag äter kinesiskt så det säger väl en del om resten av utbudet) för då vet man ju i alla fall vad man får. då skulle mr S och hans vän lägga sig i och påpeka att det här var ju faktiskt en restaurang med en speciell inriktning och då kunde man ju kosta på sig att välja något annat än det som man kan få var som helst, och jag härsknade till och menade på att jag är väl vuxen och väljer själv vad jag vill äta, och då lade sig PERSONALEN i och pekade på någon jävla whiskasbild och sa att "du kan äta det där", varpå jag härsknade till ännu mer och frågade om det var meningen att andra skulle bestämma vad jag skulle äta eller om jag MÖJLIGEN själv kunde få bestämma? ja, det fick jag ju då och sen var det väl inget mer med det (förutom att jag betonade för mr S att håll för FAN inte på och mästra mig i vad jag ska äta och inte äta, tack, men sen var det bra med det). ja, sen var det bra med det. och ändå går jag och ältar. och retar mig. till förbannelse. på sättet, jag skulle väl ALDRIG få för mig att lägga mig i vad andra beställde för mat på en restaurang. rekommendera kan man ju förstås göra, men sen är det väl bra. och jag hade kanske längtat i ett ÅR efter att äta friterad kyckling med sötsur sås, det vet väl inte dom. och vad är det för jävla restaurang som liksom dissar sina egna rätter? nu smakade den friterade kycklingen exakt vad man hade kunnat förvänta sig, men å andra sidan var de andras whiskasrätter inte direkt någon kulinarisk höjdare. gott, men inte wow-jag-dör-gott.
fan. grrr. så, nu har jag skrivit detta, nu kan jag kanske släppa det och sluta älta och reta mig. till förbannelse.