Sätta ord på känslor är svårt

Livet pågår.
Så skulle det kunna stå på en skylt på min dörr. Dagar ställer sig efter varandra och bildar ett långt pärlband.

Jag går och tänker rätt mycket på hur gärna jag ville ha familj. Hur jag inte trodde att jag skulle få det. Och hur förvånad, och lycklig, jag blev när det faktiskt blev så att jag fick familj.
Men nu känns familjelivet rätt så långrandigt.

Jag tänker mycket på det. Och funderar hur jag ska skriva en text om det. Men jag får inte ihop orden. För så klart önskar jag mig inte att jag inte hade min familj. Så klart inte! Bara att det kanske inte var det där entydiga svaret på meningen med livet. Att ett familjeliv i småbarnsåret är rätt enformigt. Och det finns många områden i personen som är jag som inte riktigt tillfredsställs.

Jag förstår att många par går sönder i det här. Att man tappar bort varandra. Man tappar ju bort sig själv. Nu är det inte vad jag och Sambon är på väg att göra. Men jag tänker på hur mycket jag ville ha barn. Och nu känner jag mig lite skyldig för att jag saknar mig själv.
Det är en inte ens nödvändigtvis tid med Sambon jag saknar. Jag sakar MIG SJÄLV!

I veckan hade jag två kvällar. Först en kväll med middag och Grönalund med jobbarkompisar. Sånt där gjorde jag titt som tätt förr. När Grönan stängde var vi några som satte oss på någon pub och satt där och snackade skit tills de tände lamporna och bad oss gå. När tusan var jag med till sista man senast?
Dagen efter var det After Work. En sån där som jag ordnade. Höll ju på med sånt där förr. Hittade på saker för att samla ihop folk från olika håll. Nu består 90% av min egen tid att ge mig ut på våra grusvägar och springa.

Jag vet att det fanns tider då jag hade svårt att stå ut med mig själv. Nu längtar jag lite efter mig. Som jag var. För jag har ju inte blivit någon annan. Jag har bara inte ork att vara allt. Jag har fått minska ner min värld till pinsamt snäv.
Alla småbarnsföräldrar kanske inte blir så här. Men jag blev det. Och här sitter jag som en otacksam jävel och längtar efter
- att få jobba över hur länge jag vill. Inte känna mig stressad för att hinna hem till middag.
- att vara på väg hem från jobbet och få för sig att göra något helt annat. Som att vända kosan in mot stan, träffa vänner och trilla hem när det nu blir av.

Äh. Jag orkar inte ens göra en lista. Hur töntigt är inte det att lista saker som jag faktiskt kan göra, jag kan bara inte göra det utan att visa hänsyn till någon annan. För det är väl lite där det hänger. Att bara få bry sig om sig själv en stund. Att skita i alla där hemma som jag känner att jag bryr mig och tar hänsyn till konstant.
Och jag vill ha min familj. Och jag är tacksam.

Som sagt. Jag kan inte skriva den här texten och riktigt få till det där med orden så de beskriver vad det är jag vill försöka säga. Jag låter bara gnällig. Medan jag kanske egentligen känner mer förundran över att det jag lever nu är vad jag trodde var Nirvana innan jag hade det.
Förstår ni vad jag menar?
Hur jag såg familjer och tänkte att de hade allt. Men förmodligen hade de annat, men långt ifrån allt. Och att lyckan är lika fluktuerande här som i livet jag hade i livet tidigare.
Ensamheten i en familj är annorlunda än i singellivet. Men den finns. Och kan precis som i singellivet vara skönt och pissigt. Men kanske finns ensamheten mindre här.
Istället är bristen på spontanitet väldigt tydlig.
Osv, osv.

Äh. Jag gjorde ett försök. Det gick inte riktigt.
Nästa gång blir det en annan text.