Imorgon fyller jag år.

Imorgon fyller jag år. Jag har alltid tyckt att min födelsedag är något speciellt. Antar att det har något med mitt gillande av "all eyes on me" - förövrigt en titel Pocksan skulle använda om hon någonsin gjorde en dokumentär om mig.

Men mest gillar jag dagen för att det är så många dagar på ett år. Vi gör ingen större skillnad mellan dem. Så någon gång ibland måste något få vara lite mer. En torsdag måste få vara lite mer än vanlig jävla torsdag. Och resten av året gör man annat speciellt. Kanske firar man en årsdag med sin respektive. Eller firar ett nytt jobb, ett nytt steg, eller något gammalt. Födelsedagen firar man av den enkla anledningen att det var dagen då jag kom till världen. För att jag finns.
Jag gillar det. Jag gillar att det finns en dag om året då ens egen existens faktiskt får vara dagens centrumfråga.

Hur man sen firar sin födelsedag, det är något helt annat. Jag har firat med fester, kalas, middagar, ensamma dagar då jag bara rår om mig själv.
Sen jag var 25 år har jag alltid (utan undantag tror jag) varit ledig på min födelsedag. Just av den anledningen. Att dagen är speciell och det bör inte blandas ihop med varje-dag-tjafs som sitt arbete.
Sen barnen kom har det varit kalas för familjen som gällt. Kanske lite tråkigt i längden. Jag gillade det där att jag varje år funderade på vad jag ville göra just den här gången. Men, men, ibland måste man bara förenkla livet lite.

I år känner jag inte alls för min födelsedag. Eller jo, det gör jag. Det blir bara inte som jag vill ha det.
Min sena semester gör att jag inte jobbat många dagar. Mitt nya jobb innehåller ett budget-jobb som är som mest intensivt just nu och några veckor framöver. Så istället för den där dagen för mig själv att göra som jag vill kommer årets födelsedag spenderas på jobbet som en vanlig torsdag. Dessutom har jag en sketen kick-off-aktivitet som gör att jag inte kommer från jobbet förrän senare än vanligt. Så jag kommer behöva rusa hem för att komma före gästerna.

Kick-off, vad roligt tänker kanske någon som lever kvar i något diffust 90-tal. Nej, kick-off 2014 är inte som det roliga 90-talets kick-offer. 2014 är det bara ett annat ord för start-upp-möte. Man träffas och möts mer än en timme för att komma någon vart. Sen ska man ut och börja jobba i hissnande hastighet när man fått en sån god kick-start.

Att komma hem före gästerna är på hela taget en bagatell. Det är ju bara min egen familj som ska komma hem. De klarar sig fint även om jag inte ens är hemma precis när de kommer. Men att inte få landa. Att stressa på jobbet. Stressa hem. Och sen landa mitt i kalaset. För hur trevligt än ett kalas är så är det lite tempo att vara värdinna och i centrum. Och det kräver energi. Så man håller kvar sig själv i varvet man har och kanske växlar upp lite till.

Jag är lite sur. (som den surkart jag för tillfället är) Inte på att jag fyller år. Inte på att jag ska ha kalas. Eller att min familj kommer hem till mig. Jag gillar allt det.
Men jag ogillar att jag inte kan få sätta ihop dagen som jag vill.
Och jag gillvar verkligen inte att jag måste jobba. Att jobba på min egna torsdag suger.