Spiralen pekar inte uppåt... än

Jag borde vara glad. Lycklig. Full av energi. Men jag är inte det. Jag vet att hur jag känner mig nu är något jag har jobbat fram under flera år och att jag inte kan vänta mig att det ska vända på en femöring.
Jag vet också att dippen ofta kommer när livet verkar vara på rätt väg. När det blir en lättnad på trycket.
Ändå. Jag kan tycka att det är rätt visset att känna sig så här.

Jag är inte djupt deprimerad. Jag är inte fullständigt trasig. Men jag känner hur resurserna är slut. Hur det inte finns några depåer. Hur jag är negativ till mycket. Har jag har kort stubin på flera fronter. Hur lätt jag blir irriterad, sur, ledsen, tvär och bara frånvänd. Jag har ingen kraft att vända ansiktet mot solen.

Jag har känt sprialen nedåt i knappt ett år. Jag vet inte om jag nått botten än. Men jag är ganska medveten om läget.
Mitt jobb är ett problem. Det tar enormt mycket energi i anspråk. Och jag ser inte att lösningen är att byta jobb, utan jag måste nog slita mig igenom det här tills jag har lärt mig tillräckligt för att greppa mitt jobb. Jag tror att det kommer. Jag har hela tiden vetat att det tar minst ett år att lära sig jobbet.

Det är mer som jag måste adressera. Det vet jag. Men jag orkar inte rabbla det här och nu. För klockan är mycket och jag måste gå och lägga mig.
Hej så länge.